helgen har varit bra :)

i fredags gjorde ja inte så mkt, mamma o martin åkte o firade arsel som fyllde år, han heter givetvis inte så på riktigt xD men kallas så ;D

aah, så då tänkte ja; stackars mej (A) ska ja sitta här själv en hel fredag kväll? :O

men näpp näpp de blev inte så, david kom hit o vi drack ett par öl o tog de lugnt, fast sen blev vi rätt uttråkade såå vi bestämde oss för o dansa..haha.. så vi dansade till massa dålig gammal musik xD men kuwl va de iaf! Sen va jag svintrött o en vis annan person va svin pigg typ, så de hela resulterade i att han hade fotat mig när ja sov..haha! fan va söt ja e när jag sover (A) xD ajja, sen lördags var de stress, stress, stress..naaat* jag kan nog fan inte stressa haha!

Men iallafalafel, vaknade rätt sent, så de va bara duschen direkt, fixa dricka till kvällens fest o sen göra mig iordning.

Trodde mamma skulle få damp på mig och mitt krånglande, sen precis när ja hade fixat dricka o betalt o allt, ringer lilla martin och säger att han fixat öl till mig..gaaaah :@ då hade ja ju fan redan betalt för drickan, så dom ölen sparar jag till nästa helg :D

men iallafalafel, jag blev klart efter typ 100år enligt mamma xD

så stack vi ut till pappa där ja skulle hämta drickan, sen åkte vi till ängelholm o hämtade frida o adna, sen åkte vi till munka och hem till madde där vi förfestade, riktigt kul va, skit roligt o trevligt folk alltså, får vi göra om tycker jag! :)

aah, o sen när alla blivit sådär lagom fulla o goa, så stack vi bort till ekebo.

Jo det är sant ekebo är nog ett fjortis ställe, men fuck va kul vi hade ändå!

Det blir massa gånger till dit under hösten kan ja säga :)

Fast Becky va nog inte sådär lagom full som alla andra, hon blev nog lite för full o lite agressiv xD stackars madde som fick ta hand om henne :P näe men det gjorde hon säkert gärna (A)

dansade röven av oss o hade massa kuwl!

Sen kom fredrik o ida o hämtade oss (massa snällt av dom)

skjutsade frida o adna till ängelholm o sen bar det iväg hemåt för vår del också!

Skönt och komma hem, va sådär lagom trött i fötterna liksom efter allt dansande.

aah, och självklart kunde ja inte somna när ja kom hem, så det blev till att lägga in alla bilderna sen festandet och sen kom david hit :) haha typ halv 6 på morronen! han är för go den ju! ajja, de blev typ bara sova när han kom ändå, för ja va mega trött!

Tack o lov blev de inga bilder den natten iaf, han va nog också trött!

Men faen va stökig du e människa, nästa gång får du själv plocka ihop resesängen!!!!!! fan plocka upp o ner den hela helgen känns det som!

Kan ju snart möblera med den också för de känns som den har vart framme rätt ofta på sistone din neeeard xD

ajja, vi har kuwl iaf, de är la huvudsaken :)

nääsh, nu ska ja göra nåt vettigt tror ja.

fuck de suger att det är måndag igen asså, ja vill ha lördag o fest hela veckan! (A)

men men, näe nu pallar ja inte skriva mer..

puss hej*

jaha då va det fredag igen..

ikväll blir de bara ta de lugnt tror ja, kanske filmkvällsmys <3 :P

har vart i skolan idag, hade engelska, tråkigt värre :P haha

nja, men klassen e rätt okej iaf, mest äldre människor detta året också men va fan, spela roll egentligen, är ändå där för att få betyg så ja skiter i vilket!

Fick papper från skolan idag så nu är de 100% att jag får börja på den där restaurang utbildningen :D weei, glad blev ja faktiskt.

Såå nu ska ja dit på tisdag o träffa min nya mentor, haha, har två mentorer nu.. en för svenskan o engelskan och en för restaurang utbildningen.

Ja men iaf ska dit o prata om praktik platsen o upplägget för studierna, så aah, hoppas nu ja får praktik på nåt roligt ställe :D

ååh, idag får vi vet om vi får huset i båstad, hoppas hoppas hoppas!!!!

Det var verkligen skit fint o de hade varit skönt o komma in till båstad igen o ja kan träffa casper o matilda mycket oftare isf också!

nackdelen är ju att det blir längre till graven och till pappa, men inte så långt ändå ju.. och det finns ju bil och bussar så ja kan ju ta mig dit ändå! <3 som tur är! vill ju träffa han så mycket som möjligt! <3

idag är det 5månader sen Charlie valde att lämna oss.

Känns sjukt jobbigt, saknar han bara mer o mer för var dag som går.

Alla säger att tiden läker sår, men ja vet nu att den gör inte det,

för mitt sår efter Charlie kommer aldrig läka!

Ja kommer alltid sakna han och önska att han var hos mig.

Det blir sjukt jobbigt när man gör en del saker som man vet att Charlie hade tyckt var jätte roliga och saker som man vet att Charlie hade sagt; Nu är livet underbart.

Jag kunde knappt somna inatt, somnade halv 6 imorse o sen upp vid 8 för att va i skolan vid 9, ja va sjukt trött kan ja säga!

Men får ta igen det ikväll, ska försöka lägga mig tidigt så ja är pigg imorron när vi ska till ekebo!

Ska bli kuligt kuligt, har saknat Frida massor, har inte träffat henne på typ 2 veckor nu ju :( yysch och innan va vi nästan varje dag, saknar sommaren lite grann faktiskt.

Men men usch ja tycker tiden går alldeles för fort, ja hinner inte med liksom. Det är redan september o snart är det fan december.

Usch ja vill inte fira jul detta året, ja tänker inte fira jul, jag kan bara inte.

En jul utan Charlie liksom, nej det går bara inte!

Ja tänker låtsas att det är en helt vanlig dag.

Detta blir första julen utan att jag är med något av mina syskon :(

annars brukar det ju vara att casper o matilda firar varann jul hos sin pappa o varannan jul hos oss.

Och jag och Charlie firar varannan jul hos mamma o varannan hos pappa.

Och detta året är det pappornas tur.

Vilket resulterar i att ja inte spenderar julafton med något av mina syskon.

Casper o Matilda är hos Christian och ja, Charlie han är ju inte här...

Nej från o med nu ska ja aldrig mer fira jul! aldrig!!!!!!

Nu börjar vi komma någon vart!

Har fått ihop 8 personer med mig själv inräknad som vill vara med i syskongruppen.. så nu ska jag bara ordna plats och se om där kanske finns en diakon eller något som vill delta iaf under de första mötet, fast jag vet ju redan på ett ungefär hur de kommer att gå till på de första mötet.

Jag ska prata lite med dom i samtalsgruppen jag går till med mamma o pappa o se vad dom säger o hur dom tycker vi ska gå tillväga på bästa sättet.

Men att det finns 8 personer här omkring som har förlorat ett syskon och alla vill ha någon att prata med som råkat ut för samma sak och ändå finns det ingen grupp liksom, det borde redan finnas en sån här grupp tycker jag! och det tycker säkerligen dom också!

Jag är iallafall glad att det nu är nånting på gång!

Och måste också säga att jag är lite glad över att jag själv har orkat ta tag i det hela o kontaktat folk o föreslagit detta för dom!

Ja är nog rätt stark :)

Så nu ska det bli skönt att få några att prata med!

Skriver mer när jag vet exakt hur allt blir med tider  o platser osv.

Är det någon som läser här som förlorat ett syskon och inte blivit tillfråga så var inte rädd för att höra av dej!

Mejla mej isf; bara_emelie@live.se

för du är hjärtligt välkommen att deltaga i träffarna!

Alla är liksom välkomna!

ha de bra! <3

Senare när alla hade träffats o kramats o pratat där på församlingshemmet åkte vi hem allihopa.

Mamma ringde till Christian, Casper o Matildas pappa, så han och ungarna kom hem här hemma..

Mamma, jag, christian, matilda o casper satt i köket o mamma berättar för dom vad som har hänt..

Eller ja hon säger bara, att Charlie är död, att han inte ville leva mer.

Caspers första fråga var, hur? han gjorde väl inte som pierre?

Jag o mamma visste ju hur.

Men hon tyckte inte att hon behövde berätta så detaljerat direkt.

Så vi hade bestämt innan att vi skulle säga att man inte riktigt visste hur ännu.

Det är en stor sak att bara ta in att ens älskade bror är död, att även få veta att han har skjutit sig, det är jobbigt för mig o mamma, hur blir det då inte för ett litet barn som inte riktigt förstår heller?

Han började stor gråta direkt o frågade hela tiden varför? hur? varför?

Och matilda började gråta o sa; men då är vi ju bara 3 syskon nu, och sen var det som att dra ner en rullgardin, hon låtsades inte om det, ville inte prata om det mer.

Jag tror det blev för mycket för henne, hon blev ledsen, det gjorde ont i henne, men hon visste nog inte hur hon skulle hantera det så det var lättare att låtsas som att det inte var så.

Sen gick jag efter att ha kramat om casper o matilda ordentligt och talat om att ja älskade dom o att dom fick ringa mig precis när dom ville, att jag alltid fanns där, upp o la mig o försökte sova.

Jag grät o tror att ja somnade till av ren utmatning helt enkelt, vid 1 tiden (ett par timmar senare) vaknade jag, fortfarande med samma obehagliga känsla och ja minns att ja tänkte; låt allt detta ha varit en ond mardröm säg att det inte är sant. Men direkt när ja kom upp såg ja ju på mamma att det var ingen mardröm det hade hänt det var sant, min bror fanns inte mer.

just det jag glömde skriva att när vi kom hem från församlingshemmet ringde jag också hem till frida (charlies flickvän) och pratade med henne styvpappa o berättade vad som hade hänt, det var det första jag kände att jag var tvungen att göra när jag kom hem, för hon fick absolut inte ha reda på det ryktesvägen, jag ville att det skulle komma från oss och att hon skulle ha folk som älskade henne runtomkring sig när hon fick veta.

Jag va så orolig, jag visst ju precis hur lyckliga dom hade varit.

Och jag visste ju precis hur dåligt hon hade mått efter att dom hade gjort slut. Vilket jag tror var för att skydda henne från det som komma skulle, jag tror nämligen att detta har varit planerat från Charlies sida, allt tyder på det. men det kommer vi till senare i min berättelse om den värsta dagen i mitt liv.

Ja minns inte exakt alla tider o så nu, för det mesta har flutit ihop liksom.

Men ja tror klockan var 3-4 när vi åter samlades i församlingshemmet, samma känsla igen ja måste bara till pappa.

Jag hade sånt behov att va i hans närhet just då!

Det var nu mer folk där, alla fiskekompisar var där o familjen, närmsta släkten.

Jag minns inte riktigt om där var någon av Charlies andra vänner där.

Men iaf.

Senare ja vet inte exakt vilken tid, åkte vi iallafall upp till halmstads sjukhus för att få titta på Charlie för att liksom verkligen förstå att detta hade hänt.

Jag var i ett enormt behov av att få se min bror, få se att detta hade verkligen hänt.

Bara få röra honom, krama om honom, känna honom.

Se om där ändå inte va puls, om han ändå inte andades liksom.

Vilka sjuka tankar, det visste jag ju så väl att han inte gjorde.

Men man kunde inte låta bli att tänka så.

Vi kom upp till sjukhuset iallafall och ja började må ordentligt illa igen, hur skulle ja kunna göra annat när ja visste att där inne nånstans låg min lillebror som hade slutat andas, som inte längre kände hjärtats slag.

Jag kan inte beskriva alla tankar  o känslor ja fick där utanför men det rörde till sig ordentligt i huvudet o så även i magen vilket gjorde att ja åter igen kräktes, men denna gången fanns där inget kvar att kräka upp då ja inte ätit nåt den dagen, det gick liksom bara inte äta.

Mat kändes äckligt, förbjudet, ja vet inte, hur skulle ja kunna äta liksom, när ja visste att Charlie aldrig mer skulle göra det? åter igen kan ja inte beskriva det.

Vi kommer in där i ett litet kallt rum, med ett bord två små hårda träsoffor och nårra stolar.

En diakon elr präst ja minns inte, satte sig ner o pratade med oss, förklarade hur det såg ut där inne i rummet.

Och hur Charlie såg ut, och att vi helst inte fick lyfta på skynket som var över huvudet.

Hon kunde inte säga åt oss att vi inte fick, men hon bad oss att inte göra det.

Det var heller ingen som lyfte.

Jag och mamma fick gå in först.

Åter igen bara skrek ja rätt ut, där låg min bror, helt livlös.

Hans hand, den var så kall, hela han var kall.

Ja krama han och ville inte släppa taget, ville bara stanna där hos han och låta allt annat bara försvinna.

Jag vet inte hur länge ja satt där hos honom, men ja minns att ja bara väntade på att han skulle röra sig, att hans bröstkorg skulle lyftas o sänkas av andetagen.

Ja vet att ja kände efter pulsen på hans handled, till vilken nytta?

Ja såg ju redan att det var sant, att han var död.

De va nog bara en reaktion, ja va tvungen att få bekräftelse liksom.

Ja önskar av hela mitt hjärta att ja hade fått känna puls.

Att min närvaro hade fått han att börja leva igen.

Jag hade om ja bara hade kunnat bytat plats med honom där då direkt.

Ja hade inte behövt tänka ens en gång ja hade gjort direkt om ja bara kunde. Han hade så mycket framför sig.

Så många drömmar, så mycket som väntade honom.

Vad hade jag?

Varför var det jag som låg där istället?

Det skulle ha varit jag och inte han, så tänkte jag!

Ja la mina läppar mot hans hand, min kind mot hans hand o mage, ja ville stanna där så hos honom.

Men där va fler som ville in.

Jag och mamma fick gå ut en liten stund.

Jag gick ut o rökte, kände bara att ja behövde frisk luft.

Sen fick ja gå in en liten runda själv till honom efter att alla andra hade varit där.

Jag bara satt där o höll hans hand.

Jag viskade; - varför Charlie? varför?

Jag som lovade när du va liten att skydda dig alltid, att alltid finnas där för dig. Varför Charlie? Jag älskar dig så mycket, varför lämnade du mig?

sen kom ja my in (min kusin) och bara kramade om  mig.

den kramen va så behövlig, bara känna närhet, känna att ja visste att hon visste vad jag kände.

hon tog med mig ut därifrån o vi gick ut o rökte igen.

Behövde bara luft.

sen tror ja vi satt ner allihopa o pratade med hon diakonen elr prästen en stund till o sen åkte vi hem.

Sen minns ja inte mer från den dagen, inte just nu.

Det kommer kanske sen.

Nu orkar ja inte skriva mer för tillfället.

Det va riktigt jobbigt att gå tillbaka i minnet o skriva ner detta.

Ja har gråtit mig igenom det kan man väl säga, känslan går inte att beskriva, men när man berättar om dagen eller skriver om den så känns det inom en precis som om man upplever den än en gång.

skriver mer en annan dag.

idag var jag, mamma o mormor och hälsade på morfar inne på sjukhuset i hbg, det var ganska bra med honom, han var lite virrigare än vanligt och hade självklart väldigt ont.

Det är alla mediciner som gör honom så virrig.

Han skulle vara kvar där inne i minst 14dagar till sa dom, men ja tror det blir längre. för han måste lära sig allt om stomiepåsen o så innan han får komma hem o de lär ta tid om ja känner honom rätt.

men ja, tids nog kommer han bli bra igen iallafall! :)

sen åkte jag och mamma till hasslöv och gick i skogen en runda.

det var skönt o komma ut så.

Men så mycket minnen som döck upp där igen ;( hasslöv, jaa vi har många bra och fina minnen därifrån jag och älskade Charlie.

dagen borde väl egentligen ha varit en sån bra dag.

Men den har inte varit speciellt bra, inom mig har det varit krig idag.

Tankarna har bara snurrat o snurrat,

och allt prat från mamma, mormor o morfar hjälper ju inte precis.

Dom påminner en hela tiden om frågan varför?

När man för stunden kan sluta tänka den frågan så kommer nånting upp som gör att man igen börjar vandra igenom huvudet ordentligt o undra varför?

Man söker efter svaret hela tiden, man letar där inne i huvudet, försöker komma på en orsak.

Försöker finna svaret på varför Charlie inte ville stanna hos oss.

Man tänker ju på de varje dag, det går ju inte undvika, men måste man tänka på det varenda minut? svaret finns ju inte.

Jag önskar verkligen att ja kunde hitta ett svar.

Ja vet inte men de känns som att det hade varit så mycket lättare om man bara visste varför? vad var det som fick min Charlie att må så dåligt?

Jag saknar han så mycket.

Hela kroppen, mitt hjärta, varje del av mig bara skriker efter honom.

Ja fattar inte hur ja ska orka???

Hur ska de nånsin kunna funka utan honom??

hur ska de nånsin bli bra?

Ja är så förvirrad nu.

Alla känslor inom mig, ja kan inte hantera dom.

Vill bara bli fri från alla känslor.

Vill en endaste dag, kunna vara riktigt glad. Kunna känna lycka över att leva, men de går inte.. ja finner ingen lycka med att leva.

Alla har ju pratat om dom där jävla forskarna som skulle få världen att gå under eller vad det var dom yrade om.

Och min första tanke var bara; Ja om det ändå vore så bra!

Tänk dig själv? Att man verkligen kan önska att det skulle vara sant, att man önskar att jorden skulle gå under liksom?

Min värld har ju redan gått under så det hade inte spelat nån roll för mig om resten av världen också gjorde det.

Då hade jag ju iallafall sluppit allt liksom.

Ja fattar inte att det får va så här jävla orättvist!

ja fattar det inte, ja fattar ingenting!!!!

ha de!

happ...idag har vi varit i samtalsgruppen (spes)

för andra gången!

Idag var det bara jag, mamma o 4a gruppledare.

Måste nog säga att det var enormt skönt, förra gången var det liksom för mycket folk..

denna gången fick man verkligen tid o liksom plats att lufta sina tankar o känslor.

Sen fick ja för första gången berättat för mig om vad som händer där på natten den 12e när jag fick reda på vad som hade hänt, det har förut bara varit en svart minneslucka liksom.

Men mamma berättade nu om att det tog ca ½timme att få mig att fatta.

Jag ville liksom inte ta det till mig,

sa bara att nej det är bra med Charlie jag pratade ju nyss med honom på msn, allt är bra med honom, sluta säga så.

och det hade jag upprepat i ungefär en halvtimme.

Efter det så ringde jag till Lillan och frågade var Charlie var.

Jag till Lillan; var är charlie? för alla säger att han är borta, var är han? får ja prata med han? var är han?

Lillan till mig; Emelie vad har dom sagt till dig? var har dom sagt att charlie är?

Jag till Lillan; polisen är här och säger att Charlie är borta, dom letar efter han, var är han? får ja prata med han?

Sen hade mamma tagit telefonen och förklarat för lillan att dom hade berättat men att jag vägrade ta det till mig.

Sen hade jag fattat och skrikit rätt ut, bara skrikit, sen hade ja kräkt.

Sen va ja helt tyst.

Sen ringde mamma till mormor o morfar för att berätta för dom och be dom komma o hämta oss o köra oss till församlingshemmet där pappa o dom andra var.

Då trodde inte morfar heller på henne o bad att få prata med mig,

så jag fick bekräfta för morfar att det var sant, Charlie var död, han hade skjutit sig.

Och så fick jag be dom komma hit.

Sen kommer jag själv ihåg att jag o mamma väntade utanför på mormor o morfar med den kvinnliga polisen o martin satt inne i köket o pratade med den manliga polisen.

Sen kom mormor o morfar och vi åkte till församlingshemmet.

Jag kommer ihåg att ja i stort behov av att få krama om pappa, vilket var det första jag gjorde när ja kom till församlingshemmet, sen bröt jag ihop igen.

Sen ringde My (min kusin) till mamma o bad morfar komma o hämta henne för hon måste till mej sa hon, hon måste va hos mig, det var det enda hon sa hela tiden, jag måste till Emelie. Och ni får inte glömma Emelie, glöm inte henne, va hos henne hela tiden!

Hon har ju själv gått igenom samma sak, fast hon förlorade sin storebror, han sköt sig också, så alla hennes känslor väcktes nog och hon förstod vilket behov av stöd o hjälp jag var i.

Och jag är så enormt tacksam mot henne för att hon finns för mig.

Inte bara för att hon tog hand om mig där på natten,

utan också för att hon finns idag.

Hon är liksom ett levande bevis på att man kan förlora allt, allt det som betyder nåt och ändå överleva.

För hon och hennes bror hade samma relation som jag och charlie hade.

Jag älskar henne helt enkelt!

Hon är en stor hjälp och ett enormt stöd för mig.

Usch nu orkar ja inte skriva mer om den natten, det gör jag senare, inte just nu.. men jag har blivit tillsagd att skriva om allt som hänt sen den 12e april, alla händelser efter, alla känslor o tankar efter.. så det är vad jag ska göra, i denna bloggen tänkte ja.. men idag orkar jag inte skriva mer, det får bli kanske imorron, eller en annan dag, en dag när ja orkar skriva mer helt enkelt.

ha de bra alla! kram!

jaha, då va helgen över nu!

Söndagar är så sega!

helgen har varit goddie iaf.

igår va david här o fika en sväng o snacka lite skit.

han tyckte ja kunde hänga med på fest, men kände inte riktigt för de,

så de blev myskväll med lilla Matilda ist..mysigt mysigt!

ooh de blir inget gym denna veckan heller, för nu har haan gått o blivit förkyld ist..haha..

men men vi ska ses i veckan iaf :D *glaad*

Saknat honom!! =/

happ happ ooh just ja.. idag vaknade jag med ett leende på läpparna :D:D:D:D:D:D första gången på nästan fem månader :)

Jag har börjat drömma igen, vilket ja inte heller gjort på fem månader!

Och det bästa av allt, ja drömde om Charlie inatt, älskade underbara Charlie <3 såå när ja vaknade imorse kändes det i hjärtat precis som om jag hade träffat honom under natten, ja va så glad så ja kunde inte sluta le och sen började ja gråta, gråta av glädje liksom, för de va så underbart att ha "träffat" honom.

Ni tycker säkert ja låter hel knäpp, men ja jag kan inte förklara känslan drömmen gav mig, det var bara underbart!

Jag tror också att mina mediciner har börjat värka.

För det känns som att jag liksom vaknat upp ur någonting, att jag liksom insett att detta är min verklighet från o med nu. Och nu måste jag bara finna ett sätt, en väg, att leva i denna verkligheten.

Jag vet inte om jag kommer känna samma sak imorron, eller om en vecka, eller om en månad.

Men just precis nu, så känns det faktiskt bra, saknaden o sorgen är lika stor. och smärtan också men jag mår på nåt konstigt sätt ganska bra idag.

får nästan skuldkänslor för att jag mår så bra.

för vad har jag för rätt att må bra när Charlie inte gjorde det.

och vad har jag för rätt att må bra när jag vet att han aldrig kommer tillbaka till mig/oss.

Ja du ja vet inte, kanske ja inte har någon rätt att må bra egentligen.

Men aah..

ha de fint/kramar

jaha då va de lördag igen..

ja fattar inte att det redan har gått så lång tid,

de känns inte som det..

på nåt sätt känns det som igår, och i andra stunden känns det som igår =(