happ...idag har vi varit i samtalsgruppen (spes)

för andra gången!

Idag var det bara jag, mamma o 4a gruppledare.

Måste nog säga att det var enormt skönt, förra gången var det liksom för mycket folk..

denna gången fick man verkligen tid o liksom plats att lufta sina tankar o känslor.

Sen fick ja för första gången berättat för mig om vad som händer där på natten den 12e när jag fick reda på vad som hade hänt, det har förut bara varit en svart minneslucka liksom.

Men mamma berättade nu om att det tog ca ½timme att få mig att fatta.

Jag ville liksom inte ta det till mig,

sa bara att nej det är bra med Charlie jag pratade ju nyss med honom på msn, allt är bra med honom, sluta säga så.

och det hade jag upprepat i ungefär en halvtimme.

Efter det så ringde jag till Lillan och frågade var Charlie var.

Jag till Lillan; var är charlie? för alla säger att han är borta, var är han? får ja prata med han? var är han?

Lillan till mig; Emelie vad har dom sagt till dig? var har dom sagt att charlie är?

Jag till Lillan; polisen är här och säger att Charlie är borta, dom letar efter han, var är han? får ja prata med han?

Sen hade mamma tagit telefonen och förklarat för lillan att dom hade berättat men att jag vägrade ta det till mig.

Sen hade jag fattat och skrikit rätt ut, bara skrikit, sen hade ja kräkt.

Sen va ja helt tyst.

Sen ringde mamma till mormor o morfar för att berätta för dom och be dom komma o hämta oss o köra oss till församlingshemmet där pappa o dom andra var.

Då trodde inte morfar heller på henne o bad att få prata med mig,

så jag fick bekräfta för morfar att det var sant, Charlie var död, han hade skjutit sig.

Och så fick jag be dom komma hit.

Sen kommer jag själv ihåg att jag o mamma väntade utanför på mormor o morfar med den kvinnliga polisen o martin satt inne i köket o pratade med den manliga polisen.

Sen kom mormor o morfar och vi åkte till församlingshemmet.

Jag kommer ihåg att ja i stort behov av att få krama om pappa, vilket var det första jag gjorde när ja kom till församlingshemmet, sen bröt jag ihop igen.

Sen ringde My (min kusin) till mamma o bad morfar komma o hämta henne för hon måste till mej sa hon, hon måste va hos mig, det var det enda hon sa hela tiden, jag måste till Emelie. Och ni får inte glömma Emelie, glöm inte henne, va hos henne hela tiden!

Hon har ju själv gått igenom samma sak, fast hon förlorade sin storebror, han sköt sig också, så alla hennes känslor väcktes nog och hon förstod vilket behov av stöd o hjälp jag var i.

Och jag är så enormt tacksam mot henne för att hon finns för mig.

Inte bara för att hon tog hand om mig där på natten,

utan också för att hon finns idag.

Hon är liksom ett levande bevis på att man kan förlora allt, allt det som betyder nåt och ändå överleva.

För hon och hennes bror hade samma relation som jag och charlie hade.

Jag älskar henne helt enkelt!

Hon är en stor hjälp och ett enormt stöd för mig.

Usch nu orkar ja inte skriva mer om den natten, det gör jag senare, inte just nu.. men jag har blivit tillsagd att skriva om allt som hänt sen den 12e april, alla händelser efter, alla känslor o tankar efter.. så det är vad jag ska göra, i denna bloggen tänkte ja.. men idag orkar jag inte skriva mer, det får bli kanske imorron, eller en annan dag, en dag när ja orkar skriva mer helt enkelt.

ha de bra alla! kram!