Nu börjar vi komma någon vart!

Har fått ihop 8 personer med mig själv inräknad som vill vara med i syskongruppen.. så nu ska jag bara ordna plats och se om där kanske finns en diakon eller något som vill delta iaf under de första mötet, fast jag vet ju redan på ett ungefär hur de kommer att gå till på de första mötet.

Jag ska prata lite med dom i samtalsgruppen jag går till med mamma o pappa o se vad dom säger o hur dom tycker vi ska gå tillväga på bästa sättet.

Men att det finns 8 personer här omkring som har förlorat ett syskon och alla vill ha någon att prata med som råkat ut för samma sak och ändå finns det ingen grupp liksom, det borde redan finnas en sån här grupp tycker jag! och det tycker säkerligen dom också!

Jag är iallafall glad att det nu är nånting på gång!

Och måste också säga att jag är lite glad över att jag själv har orkat ta tag i det hela o kontaktat folk o föreslagit detta för dom!

Ja är nog rätt stark :)

Så nu ska det bli skönt att få några att prata med!

Skriver mer när jag vet exakt hur allt blir med tider  o platser osv.

Är det någon som läser här som förlorat ett syskon och inte blivit tillfråga så var inte rädd för att höra av dej!

Mejla mej isf; bara_emelie@live.se

för du är hjärtligt välkommen att deltaga i träffarna!

Alla är liksom välkomna!

ha de bra! <3

Senare när alla hade träffats o kramats o pratat där på församlingshemmet åkte vi hem allihopa.

Mamma ringde till Christian, Casper o Matildas pappa, så han och ungarna kom hem här hemma..

Mamma, jag, christian, matilda o casper satt i köket o mamma berättar för dom vad som har hänt..

Eller ja hon säger bara, att Charlie är död, att han inte ville leva mer.

Caspers första fråga var, hur? han gjorde väl inte som pierre?

Jag o mamma visste ju hur.

Men hon tyckte inte att hon behövde berätta så detaljerat direkt.

Så vi hade bestämt innan att vi skulle säga att man inte riktigt visste hur ännu.

Det är en stor sak att bara ta in att ens älskade bror är död, att även få veta att han har skjutit sig, det är jobbigt för mig o mamma, hur blir det då inte för ett litet barn som inte riktigt förstår heller?

Han började stor gråta direkt o frågade hela tiden varför? hur? varför?

Och matilda började gråta o sa; men då är vi ju bara 3 syskon nu, och sen var det som att dra ner en rullgardin, hon låtsades inte om det, ville inte prata om det mer.

Jag tror det blev för mycket för henne, hon blev ledsen, det gjorde ont i henne, men hon visste nog inte hur hon skulle hantera det så det var lättare att låtsas som att det inte var så.

Sen gick jag efter att ha kramat om casper o matilda ordentligt och talat om att ja älskade dom o att dom fick ringa mig precis när dom ville, att jag alltid fanns där, upp o la mig o försökte sova.

Jag grät o tror att ja somnade till av ren utmatning helt enkelt, vid 1 tiden (ett par timmar senare) vaknade jag, fortfarande med samma obehagliga känsla och ja minns att ja tänkte; låt allt detta ha varit en ond mardröm säg att det inte är sant. Men direkt när ja kom upp såg ja ju på mamma att det var ingen mardröm det hade hänt det var sant, min bror fanns inte mer.

just det jag glömde skriva att när vi kom hem från församlingshemmet ringde jag också hem till frida (charlies flickvän) och pratade med henne styvpappa o berättade vad som hade hänt, det var det första jag kände att jag var tvungen att göra när jag kom hem, för hon fick absolut inte ha reda på det ryktesvägen, jag ville att det skulle komma från oss och att hon skulle ha folk som älskade henne runtomkring sig när hon fick veta.

Jag va så orolig, jag visst ju precis hur lyckliga dom hade varit.

Och jag visste ju precis hur dåligt hon hade mått efter att dom hade gjort slut. Vilket jag tror var för att skydda henne från det som komma skulle, jag tror nämligen att detta har varit planerat från Charlies sida, allt tyder på det. men det kommer vi till senare i min berättelse om den värsta dagen i mitt liv.

Ja minns inte exakt alla tider o så nu, för det mesta har flutit ihop liksom.

Men ja tror klockan var 3-4 när vi åter samlades i församlingshemmet, samma känsla igen ja måste bara till pappa.

Jag hade sånt behov att va i hans närhet just då!

Det var nu mer folk där, alla fiskekompisar var där o familjen, närmsta släkten.

Jag minns inte riktigt om där var någon av Charlies andra vänner där.

Men iaf.

Senare ja vet inte exakt vilken tid, åkte vi iallafall upp till halmstads sjukhus för att få titta på Charlie för att liksom verkligen förstå att detta hade hänt.

Jag var i ett enormt behov av att få se min bror, få se att detta hade verkligen hänt.

Bara få röra honom, krama om honom, känna honom.

Se om där ändå inte va puls, om han ändå inte andades liksom.

Vilka sjuka tankar, det visste jag ju så väl att han inte gjorde.

Men man kunde inte låta bli att tänka så.

Vi kom upp till sjukhuset iallafall och ja började må ordentligt illa igen, hur skulle ja kunna göra annat när ja visste att där inne nånstans låg min lillebror som hade slutat andas, som inte längre kände hjärtats slag.

Jag kan inte beskriva alla tankar  o känslor ja fick där utanför men det rörde till sig ordentligt i huvudet o så även i magen vilket gjorde att ja åter igen kräktes, men denna gången fanns där inget kvar att kräka upp då ja inte ätit nåt den dagen, det gick liksom bara inte äta.

Mat kändes äckligt, förbjudet, ja vet inte, hur skulle ja kunna äta liksom, när ja visste att Charlie aldrig mer skulle göra det? åter igen kan ja inte beskriva det.

Vi kommer in där i ett litet kallt rum, med ett bord två små hårda träsoffor och nårra stolar.

En diakon elr präst ja minns inte, satte sig ner o pratade med oss, förklarade hur det såg ut där inne i rummet.

Och hur Charlie såg ut, och att vi helst inte fick lyfta på skynket som var över huvudet.

Hon kunde inte säga åt oss att vi inte fick, men hon bad oss att inte göra det.

Det var heller ingen som lyfte.

Jag och mamma fick gå in först.

Åter igen bara skrek ja rätt ut, där låg min bror, helt livlös.

Hans hand, den var så kall, hela han var kall.

Ja krama han och ville inte släppa taget, ville bara stanna där hos han och låta allt annat bara försvinna.

Jag vet inte hur länge ja satt där hos honom, men ja minns att ja bara väntade på att han skulle röra sig, att hans bröstkorg skulle lyftas o sänkas av andetagen.

Ja vet att ja kände efter pulsen på hans handled, till vilken nytta?

Ja såg ju redan att det var sant, att han var död.

De va nog bara en reaktion, ja va tvungen att få bekräftelse liksom.

Ja önskar av hela mitt hjärta att ja hade fått känna puls.

Att min närvaro hade fått han att börja leva igen.

Jag hade om ja bara hade kunnat bytat plats med honom där då direkt.

Ja hade inte behövt tänka ens en gång ja hade gjort direkt om ja bara kunde. Han hade så mycket framför sig.

Så många drömmar, så mycket som väntade honom.

Vad hade jag?

Varför var det jag som låg där istället?

Det skulle ha varit jag och inte han, så tänkte jag!

Ja la mina läppar mot hans hand, min kind mot hans hand o mage, ja ville stanna där så hos honom.

Men där va fler som ville in.

Jag och mamma fick gå ut en liten stund.

Jag gick ut o rökte, kände bara att ja behövde frisk luft.

Sen fick ja gå in en liten runda själv till honom efter att alla andra hade varit där.

Jag bara satt där o höll hans hand.

Jag viskade; - varför Charlie? varför?

Jag som lovade när du va liten att skydda dig alltid, att alltid finnas där för dig. Varför Charlie? Jag älskar dig så mycket, varför lämnade du mig?

sen kom ja my in (min kusin) och bara kramade om  mig.

den kramen va så behövlig, bara känna närhet, känna att ja visste att hon visste vad jag kände.

hon tog med mig ut därifrån o vi gick ut o rökte igen.

Behövde bara luft.

sen tror ja vi satt ner allihopa o pratade med hon diakonen elr prästen en stund till o sen åkte vi hem.

Sen minns ja inte mer från den dagen, inte just nu.

Det kommer kanske sen.

Nu orkar ja inte skriva mer för tillfället.

Det va riktigt jobbigt att gå tillbaka i minnet o skriva ner detta.

Ja har gråtit mig igenom det kan man väl säga, känslan går inte att beskriva, men när man berättar om dagen eller skriver om den så känns det inom en precis som om man upplever den än en gång.

skriver mer en annan dag.

idag var jag, mamma o mormor och hälsade på morfar inne på sjukhuset i hbg, det var ganska bra med honom, han var lite virrigare än vanligt och hade självklart väldigt ont.

Det är alla mediciner som gör honom så virrig.

Han skulle vara kvar där inne i minst 14dagar till sa dom, men ja tror det blir längre. för han måste lära sig allt om stomiepåsen o så innan han får komma hem o de lär ta tid om ja känner honom rätt.

men ja, tids nog kommer han bli bra igen iallafall! :)

sen åkte jag och mamma till hasslöv och gick i skogen en runda.

det var skönt o komma ut så.

Men så mycket minnen som döck upp där igen ;( hasslöv, jaa vi har många bra och fina minnen därifrån jag och älskade Charlie.

dagen borde väl egentligen ha varit en sån bra dag.

Men den har inte varit speciellt bra, inom mig har det varit krig idag.

Tankarna har bara snurrat o snurrat,

och allt prat från mamma, mormor o morfar hjälper ju inte precis.

Dom påminner en hela tiden om frågan varför?

När man för stunden kan sluta tänka den frågan så kommer nånting upp som gör att man igen börjar vandra igenom huvudet ordentligt o undra varför?

Man söker efter svaret hela tiden, man letar där inne i huvudet, försöker komma på en orsak.

Försöker finna svaret på varför Charlie inte ville stanna hos oss.

Man tänker ju på de varje dag, det går ju inte undvika, men måste man tänka på det varenda minut? svaret finns ju inte.

Jag önskar verkligen att ja kunde hitta ett svar.

Ja vet inte men de känns som att det hade varit så mycket lättare om man bara visste varför? vad var det som fick min Charlie att må så dåligt?

Jag saknar han så mycket.

Hela kroppen, mitt hjärta, varje del av mig bara skriker efter honom.

Ja fattar inte hur ja ska orka???

Hur ska de nånsin kunna funka utan honom??

hur ska de nånsin bli bra?

Ja är så förvirrad nu.

Alla känslor inom mig, ja kan inte hantera dom.

Vill bara bli fri från alla känslor.

Vill en endaste dag, kunna vara riktigt glad. Kunna känna lycka över att leva, men de går inte.. ja finner ingen lycka med att leva.

Alla har ju pratat om dom där jävla forskarna som skulle få världen att gå under eller vad det var dom yrade om.

Och min första tanke var bara; Ja om det ändå vore så bra!

Tänk dig själv? Att man verkligen kan önska att det skulle vara sant, att man önskar att jorden skulle gå under liksom?

Min värld har ju redan gått under så det hade inte spelat nån roll för mig om resten av världen också gjorde det.

Då hade jag ju iallafall sluppit allt liksom.

Ja fattar inte att det får va så här jävla orättvist!

ja fattar det inte, ja fattar ingenting!!!!

ha de!