fan fattar inte vad det är med mig alltså?

Varför sårar ja alla människor? =(

jag borde ju ha fattat bättre o insett att du skulle ta illa upp..

men nej, mitt lilla huvud funkar bara när det själv vill verkar det som.

det sjuka är att jag tror inte jag har insett förän idag att du egentligen betyder väldigt mycket.

alltså ja har ju vetat hela tiden att du betytt för mig,

men det är nog först idag jag insett hur mycket.

det känns kasst att du är sur på mig =(

vill ju inte att det ska va så liksom..

men jaja, jag får skylla mig själv, jag vet att det är helt och hållet mitt eget fel.

Men det var inte meningen, det var det faktiskt inte.

jag vet att jag borde ha hört av mig men ja, jag vet faktiskt inte varför jag inte gjorde det, jag tänkte helt enkelt inte på det bara.

blääh.. ska sova nu.. puss hej*

ja börjar undra vart veckodagarna tar vägen? känns som att det är helg hela tiden, fast de är väl iofs kanske för att jag inte går så mycket i skolan just nu :P går ju bara onsdagar o fredagar så de blir ju rätt lång helg för mig ;D

jag har kommit in i en sån period igen där jag inte orkar speciellt mycket, men men det går väl över som vanligt.

har ju inte så mycket annat att välja på än att stå ut med livet som det är.

vissa dagar har börjat bli sjukt jobbiga nu, kan inte beskriva ångesten och paniken jag får emellanåt alltså.

känns som den ska kväva mig ibland.

jag har fått sjukt svårt för att titta på foton av Charlie nu, börjar lipa direkt.

saknar han så sjukt mycket nu, fan alltså.

Jag fattar verkligen inte hur det kunde bli såhär.

det är inte rättvist alltså det finns syskon där ute som inte pratar med varandra, som inte vill ha med varandra att göra.

och ändå är det jag som förlorar min bror, fan asså, vi hade hur fin kontakt som helst, pratade om allt mellan himmel o jord ju, varför kunde han inte bara berätta för mig att han mådde dåligt?

Han vet om att jag hade gjort precis allt för honom, men antar att

det är just därför som han inte sa något till mej.

Han hade redan bestämt sig för att han inte ville mer och han visste ju om att jag hade hindrat honom om jag bara hade vetat.

En del säger till mej att det är ödet, att det var hans tid att gå.

Men jag har väldigt svårt att tro det.

För varför väljer ödet att han ska gå när hans liv ser ut att vara som bäst,

när han liksom verkligen är på topp?

Nej det där med ödet tror jag inte på.

Hade ödet funnits hade Charlie funnits kvar hos mig.

Alla säger också att han var för fin för denna jorden.

Men hur kan man vara för fin för livet?

Visst han är verkligen den finaste människan jag vet eller visste eller vad man ska säga.

Men ingen kan väl vara för fin för livet? eller?

shit, jag har så mycket tankar o frågor som snurrar i huvudet på mig just nu.

Har blivit inbjuden till ett spes möte i sthlms skärgård nu i oktober,

funderar faktiskt på att åka dit, se om det ger än något.

För som det är just nu vill jag iaf inte ha det, jag vill försöka hitta ett sätt att leva på fast att Charlie inte längre finns hos mig.

Han var den starka personen av oss två,

det var alltid han som tog min hand och sa; Detta klarar vi tillsammans, det kommer bli bra.

Vem ska nu ta min hand o säga att allt blir bra?

Fan det spelar egentligen ingen roll ändå för denna gången blir det ta mej fan inte bra.

Jag har tappat lyckan o jag orkar verkligen inte kämpa för att hitta den  igen.

Jag kan helt enkelt inte hitta den när det var Charlie som var min lycka.

puss hej*