har ni någon gång träffat en människa som vänt på hela ert liv?

Som vänt det från mörkt till ljust bara genom att finnas till?

Jag har =)

Och det är en underbar känsla kan jag säga.

När jag är med han känns det liksom som att allt som hänt på nåt vis är

så långt borta eller ialf att det går att ta sig igenom allt.

Att det liksom finns en orsak att fortsätta orka för.

Jag kan inte beskriva känslan i ord ens!

Meen just nu mår jag bättre än vad jag har gjort på väääldigt länge kan jag säga och det är helt och hållet hans förtjänst!

puss o kram*

Man får så knäppa tankar ibland..

Jag har tänkt oerhört mycket på Charlie idag av en massa olika anledningar.

Och när jag satt och inte kunde hålla tårarna inne längre tänkte jag

för mig själv: -var det här allt?

Jag menar vad kommer sen? Vad händer med en människa när han dör?

Vart hamnar han? Eller försvinner man bara och blir jord?

Det kan väl inte finnas någon mening med människan om  man föds för att sen bara bli jord?

Eller finns det nån mening med det?

Jag vet inte, men önskar att jag visste.

För det känns så sjukt jobbigt och tänka att detta var allt liksom,

nu finns han inte mer, nu får han inte uppleva allt det som han precis var påväg in i, han var precis påväg in i vuxenvärlden, varför ville han inte

uppleva den..

Kanske var det så att vuxenvärlden skrämde honom?

Han har ju sett så många "vuxna" människor, hur dom beter sig, hur dom är, hur dom blir.. Kanske var det bara så att han inte ville bli som dom,

han ville kanske inte bli vuxen?

Jag menar det är ju ändå lite press när man går från tonårslivet och in i det vuxna livet, ingen dans på rosor precis..

Ja, jag vet inte vad det var med livet han inte tyckte om eller vad det var med livet som skrämde honom så mycket.. men jag önskar verkligen att jag visste.. det känns liksom på nåt sätt att det kanske hade kunnat vara lite lättare om man visste Varför han inte ville leva mer..

Man kanske hade kunnat acceptera det mer då..

Eller om han hade haft problem eller nåt, då hade man nog kunnat

förstå det och se det på ett annat sätt.

Men med Charlie kan man inte förstå, det finns liksom inga orsaker man kan ta på, ingen anledning man kan tänka eller tycka att Därför tog han sitt liv.

Han hade ju nästintill livet framför framdukat på silverfat.

Han hade pappa, som gjorde allt för honom, la nästintill all sin lediga tid på Charlie, dom hade en nära relation, så där är det ju inget som brustit.

Han hade mamma, som han kanske inte träffade dagligen, men han visste alltid var hon fanns om han behövde henne och han visste att hon gjorde allt hon kunde för honom.

Han hade Lillan, dom hade också en nära kontakt, Charlie visste att han kunde vända sig dit om det var nåt han inte ville vända sig till mamma eller pappa med.

Han hade mej, vi berättade ju allt för varandra, han visste att han kunde komma till mej med allt och att vi alltid löste det ihop osv..

Han hade Fredrik som alltid ställde upp för honom och som han hade jätte roligt ihop med.

Han hade Frida, som han älskade mer än jag någonsin sett honom älska en tjej, det var en kärlek som verkligen såg med själen..

Hans första och sista stora kärlek!

Han hade sina andra småsyskon även om dom kanske var för små för att anförtro sig åt, så hade han väldigt kul ihop med dom och han avgudade dom! Speciellt Matilda, hans lilla prinsessa, som han brukade säga.

Ja sen hade han alla sina vänner, sina arbetskamrater, sina jaktkompisar, fiskekompisar osv..

Han hade ett stort nätvärk runtomkring sig, därför är det så ofattbart att INGEN har märkt hur han mådde, att ingen sett att han mådde dåligt, att ingen märkt om han betet sig annorlunda.

Nej nu känns det som jag blottar mitt inre för mycket..

Skriver mer imorron!

puss o kram*

Ibland är det svårt att förstå att man måste släppa taget och låta gå.
Kanske är det så att jag aldrig kommer vilja förstå,
men jag vet att jag måste acceptera och ge din själ sin frihet.
Du vet väl att jag älskar dig?
Att jag alltid gjort o alltid kommer göra!
Tror inte du förstod hur värdefull du var.
Att du var visaren i min klocka, han som fick tiden att gå.
Känner mig ganska förvirrad utan dig
och dagarna flyter samman till ett stort trassel,
det trasslet är mitt liv.
Men Älskade Charlie jag lovar dig, på något sätt ska det funka.
Här och nu har jag bestämt mig att jag måste acceptera,
för detta var ditt val, jag kan inte ändra på det hur mycket jag än önskar jag kunde.
Men du kan inte klandra mig för att jag ibland gråter lite grann,
för att jag tänker på dig, saknar dig och aldrig kommer förstå!
Och jag vet att du nånstans skrattar just nu,
skrattar för att jag gråter, för du vet ju att vi ses igen.
Men då får du skratta, hade det varit jag så hade det varit du som satt o grät!

----------------------------------------------------------------------

Var hos psykologen idag..

Satt nyss o tänkte tillbaka på vårt samtal, ja ni som känner mig vet ju att jag ofta analyserar saker efteråt.

Vi satt och pratade lite om varför Charlie tog sitt liv, vi försökte komma på orsaker liksom. Jag tänker inte ta upp här exakt vilka orsaker och grejer vi pratade om, för jag vill inte såra någon för att jag kanske tänker vissa saker,

men ialf..när jag berättat allt och så, då säger hon till mej; -men är inte det lite långsökt? tror du inte det var en inpuls grej bara? att han hade druckit och bara fick en dum  idee.

EHM! Ärligt talat, är psykologer till för och sitta o säga så?

Isf kan jag ju lika gärna sitta och prata med mig själv dom 45minuterna, för jag kommer fram till fan så mkt mer på 45minuter än vad jag gör av att sitta hos henne och snacka! Först tänkte jag liksom inte på vad hon hade sagt för ja visste liksom inte riktigt hur jag skulle svara på de..!?

Men nu när jag haft tid och tänka efter så känns det bara så fel att hon sa så! Vad har HON för rätt att säga så, fattar inte hon som är psykolog att jag hellre önskar att detta var något genomtänkt än en inpuls grej??

äh palla skriva om henne mer nu, blir bara irriterad på henne.

------------------------

Det var nåt mer ja tänkte ta upp i bloggen idag, men har alldeles glömt bort det :S

ajja, skriver senare om ja kommer på det igen!

puss o kram*

Har nu gjort en ny hemsida för Charlie:

http://www.infoom.se/mysite/index.php?user=4283

Där kan även ni som förlorat ett syskon gå in och skriva för att komma i kontakt med andra syskon!

puss o kram*

Jag orkar inte finnas där för alla längre.

Jag klarar inte av att trösta er när jag själv är otröstbar.

Nu får ni inte tro att jag älskar er mindre för det,

jag orkar bara inte med att ta hand om era problem när mina egna

tynger sönder mig.

Ni får inte heller tro att jag inte VILL finnas där för er, för tro mej jag VILL.

Jag orkar bara inte just nu!

Jag måste ta hand om mig själv i första hand nu, måste se till att jag själv mår bra nu, annars vet jag att jag kommer göra nåt dumt.

Och jag vet att jag inte vill det.

Så snälla? Tänk efter innan ni tynger mig med era dagsproblem.

Jag lyssnar gärna det är inte det, men ah ja vet inte hur jag ska förklara.

Jag klarar bara helt enkelt inte av att vara stark mer..

Jag måste få vara svag ett tag också och det har jag inte kunnat vara,

för det känns som alla kräver mer av mig än så.

Så snälla, sluta kräva av mig..låt mig bara få vara mig liksom.

Jag har gett er alla så mkt att jag inte ens funnit styrka åt mig själv dom senaste dagarna.

Jag vet att jag inte är den enda för er, jag vet att ni allihopa har minst en annan person ni kan vända er till..

Så om det inte är absolut viktigt att vända sig till just Mig, snälla gör det inte då.

Jag säger inte allt detta för att vara elak, eller för att skaffa mej ovänner eller nåt sånt.

Jag säger detta för att själv orka, för att själv klara av att leva.

Just nu orkar jag inte för alla, jag orkar bara för mig själv liksom.

Jag kan inte förklara det bara, men jag älskar er, tro aldrig någonsin något annat!

puss o kram

Ibland känns det som om hela jag rasar samman.

Väggarna kring mig kryper tätt inpå, vill inte ge mig rum att andas.

Det finns ingen här när jag vaknar ur  mardrömmarna på nätterna,

kallsvettig, skrikandes och ångestfylld.

Det finns ingen här som tröstar och lugnar då.

Det finns ingen här som säger att det blir bättre.

Var finns du när jag natten igenom kämpar för att inte sova, rädd för att drömma?

Ingen ser, ingen hör..

Smärtan inom mig går inte beskriva, min längtan till dig förgör mig.

Det kan inte vara tillåtet att ha så här ont, det är inte mänskligt.

Jag har kommit fram till att jag nog inte ska dricka när jag käkar mina mediciner, jag blir bara så ledsen liksom..

Och det är precist inget kul!

Jag har tänkt, ovanligt :P

Jag blir så arg emellanåt.

För folk dom säger att det var Charlies tur, att detta liksom redan var förut bestämt.

Men om det  nu var så att det var bestämt att Charlie skulle lämna mej den 12 april, varför föddes han då? Det låter sjukt jag vet!

Men tänk efter själv liksom, kan gud vara så grym att han ger mig en lillebror att älska och beskydda, att stå så nära som jag och Charlie gjorde,

bara för att sen hämta tillbaka honom alldeles för tidigt?

Jag förstår liksom inte? Varför skapa en så perfekt människa,

om det sen inte är meningen att han ska leva länge?

Jag vet ni tänker att han precis som alla andra måste ha något mindre positivt.

Men jag vet inte det faktiskt.

Visst han kunde väl bli lite kaxig när han hade druckit, men inte direkt så han bråkade med folk!

Och han gjorde aldrig medvetet en annan människa illa.

Han gjorde snarare allt han kunde för att människor runt omkring honom skulle må bra.

Det är helt ofattbart för mig hur han har kunnat må så dåligt utan att säga något utan att visa något.

Han kom alltid om det var något.

Hade nån varit taskig eller sårat honom då kom han och berättade det och tillsammans såg vi till att det blev uträtt.

Det fanns inte ett problem som han inte kom med liksom.

Var han ledsen så visade han alltid det.

Mådde han dåligt berättade han alltid det, förutom denna gången.

Om han bara hade kommit och sagt att han inte mådde bra,

Han visste ju om att både jag, mamma o pappa gjorde allt för honom.

Tillsammans hade vi klarat av även detta, vad det nu var som tyngde honom.

Värst är nog ovetskapen, att inte veta vad det var som tyngde honom.

Att inte veta varför liksom.

Jag menar när kusin Pierre tog livet av sig, då visste alla varför fast att han inte sa något.

Det va liksom en helt annan sak för dom hade levt två helt olika liv.

Men att Charlie tog livet av sig, det är helt ofattbart.

Jag kan inte och vill nog inte heller förstå att det är sant.

Jag vill inte släppa taget, jag kan bara inte.

Men jag vet att jag borde både för Charlies skull och för min egen.

Men det är så himla svårt...

Jag trodde innan detta hände att jag hade gått igenom tillräckligt mkt, man hade liksom ett slags lugn inom sig för man tänkte att nu kan ingenting bli värre.

Men snacka fel jag hade ALLT kunde bli värre.

Allt det som hänt förut i mitt liv känns så litet jämfört med detta.

Jag menar allt med eddie, pierre, my osv..

det känns nästan som ingenting jämfört med att förlora Charlie.

Att ett syskon slits bort från nystat, det trasslar till allt.

Det gör att det blir ett hack i rhytmen och livet för oss kommer aldrig bli detsamma igen.

Jag är så tacksam för att jag har Casper och Matilda kvar samtidigt som jag ibland kan bli arg och tänka; fan om ni ändå inte fanns då hade jag kunnat ge upp då hade jag inte haft nån anledning att fortsätta.

Samtidigt som jag inte alls är arg för att ni finns, nej jag är enormt glad för att ni finns, för jag vill ju inte ge upp.

Och tack vare er så är jag tvungen att orka fortsätta kämpa!

Tack för att ni finns!

puss o kram*

va på körskolan idag ju.. fiiifan ja förstår varför så många är utan körkort

asså! xD teorin är ju inte direkt som ett vanligt prov i skolan om man säger så :P Men men det ska gå bra :) Tur man inte är efterbliven liksom, då hade ja aldrig klarat det kan ja säga xD

Ajja..ehm dagen idag då?

Jaa..jag har väl mått hyfsat!

Pappa ringde imorse o väckte mig, han råkade kalla mig för Charlie,

kan inte beskriva hur ont det gjorde..

Precis liksom som att man fick en bekräftelse på hur lika jag o Charlie verkligen var.

Jag mår liks redan dåligt varenda gång jag kollar mig i speglen,

för jag ser ju alla likheter liksom, kanske även sånt som inte andra lägger märke till, men som jag lägger märke till iaf..

Fast vet ju att han absolut inte gjorde det med vilje men jaa..

Hann ju inte skriva så mkt förut..

Innan hade ja as mkt o skriva nu har ja typ inget o skriva!

Jag har iaf kommit fram till att man måste acceptera såna saker som man absolut inte kan förändra.

Man bara måste det helt enkelt för att kunna gå vidare.

Och jag ska komma vidare, men vet inte alls hur just nu..

Känns som att man hela tiden lever mitt uppe i alltihopa och

jag är så sjukt trött på att må såhär..

På att hela tiden gå och tänka på det som hänt och dom få minuterna man lyckas koppla bort det så blir man ändå påmind på något sätt.

Jobbigast just nu är nog att man börjar komma till insikt att det är såhär livet ska vara nu, det finns liksom bara ett stort tomt "aldrig mer" inom mig.

Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera alla känslor just nu..

Det blir liksom för mycket på en gång på nåt sätt, kan inte riktigt förklara det!

 ---------------------------

Har ja sagt att vi flyttar den sista november?

Det är helt klart med alla papper o sånt nu och vi har hittat nya hyresgäster till detta :)

Ska bli så sjukt skönt asså!

Men samtidigt känns de ganska så ehm typ ja vet inte hårt?

Jag menar vi har ju ändå bott här ett tag nu och jag har grymt mkt fina

minnen med Charlie i detta huset.

Men det blir säkert bra, jag menar minnena har jag ju kvar ändå!

Och en ny start sitter ju inte helt fel!

Ser framemot detta!

ajja, skriver inget vettigt idag så kan lika gärna ge upp o skriva mer ikväll!

Puss o kram*