Nu får ni faan önska mig lycka till :D

Börjar tävla i skyttet igen imorron :D

Ååååh ska bli skit kuwl, fan va jag saknat det alltså.

Gick på skyttet för ca 7 år sen också och då va faktiskt utan att skryta riktigt riktigt duktig på de :)

såå jag hoppas att jag är lika duktig nu, hade ju känts lite halvkasst om man börjar tävla nu osså är man inte alls lika duktig längre.

Imorron är de bara inom klubben, men funderar seriöst på att gå med i hallandsserien om det går bra imorron för då får ja komma ut och tävla mot andra klubbar också och det är bland de roligaste som finns faktiskt :)

Träffa massa nya människor med samma intresse som en själv liksom.

wiiee..japp japp jag skulle bara berätta..

och btw vi flyttar nog redan nu i månadsskiftet :D :D

puss o kjaaaam*

shoo typ :P

hm har vart i skolan idag, tycker det är väldigt givande att sitta en hel timme och lära invandrare svenska :@

gaah, jag blir sur... jag går också där för att lära mig något, det är inte meningen att jag ska sitta där och lära dom svenska!!!!!!!!!!

Hur fan ska jag kunna lära mig nåt på det liksom??

Jaja fine, bara jag får mitt betyg så, men tycker iaf ändå att det är helt off the road liksom!

Yeeey sen ska ja börja jobba lite också :)

lite timmar då o då uppe på Martins verkstad.. Woow, Emelie goes bilmekaniker :P neesh haha han hade aldrig vågat låta miiig skruva i nån av bilarna xD

Ska städa där lite o sånt bara.. kanske inte väärldens roligaste precis, men det är bättre än iiinget ju!

Jobbet med Tilda ligger ju på hög så länge för iom att Janet flyttat måste nu kommunen i laholm godkänna allting så det kan ta sin lilla tid, alla vet ju att kommunen inte jobbar i nåt hyper tempo precis :P

Jaja, de gör inget det är rätt skönt att va ledig också!

Vet inte ens om jag tänker gå tillbaka till jobbet sen när kommunen godkänt allt. vi får se hur de blir helt enkelt.

Är lite smått trött på att alltid ställe upp på henne och sen för det mesta bara få skit tillbaka.

yeeeey btw för rääkish kommer hem på permiss i helgen =) så sköönt, ska bli mega, hyper, fantastiskt att träffa henne igen :D <3

Och sen har ja nåt miiindre kul o berätta också.. =(

Pawo min käre bäjbis kompis, har hamnat i fängelse =( =( =(

Han låg ju i lumpen nu, så hade han och en kompis kört fulla och kompis låg på sjukhus nu och var ganska så skadad, men med pawo var allt bra.

förutom att han sitter häktad, för rattfylleri eller vad det var.

och med tanke på hur fucked up reglerna i polen verkligen är ibland, så kommer han få upp mot 1år ungefär =(

JÄFLA bajs säger jag bara =/ DU som sa du skulle komma hit o fira nyår för då hade permiss från den där jävla lumpen, du faktiskt t.o.m LOVADE!

Fattar inte hur du kan va så idiotisk o sätta dig bakom en ratt när du har druckit!!! undrar om du ens har nåt körkort kvar, för utan det blir de svårt för dig att ta dig hit alls din mupp! ska strypa dig nästa gång du kommer hit, just so you know it!

ehm det vart nåt mer jag skulle skriva har jag för mig  som ja tänkte på igår innan jag somnade, men jag har helt glömt bort det =/ fan jag är helt hundra på att det var nåt som jag tänkte; fan va fint det måste jag skriva upp.. aah men det är väl precis det man ska göra precis då när man tänker det för sen är de borta igen =/ ajja, nej nu ska jag upp till mormor och hjälpa henne med hästarna lite, var visst nån hage som inte var helt okej så vi måste kolla stängslena o sånt innan vi kan släppa dit hästarna.

men ha en bra dag allihopa!

puss o kram*

Oj, det känns som att dagarna bara kryper fram nu.

tiden går hur sakta som helst, förmodligen för att jag ser framemot helgen

då älskade Frida kommer hit :)

Vi ska ha en Frida&Emelie kväll, dricka lite o sen blir det ekebo och dansa och ha skoj :) Vi BEHÖVER roa oss och gör vi det tillsammans blir det tusen gånger roligare! Älskar min lilla Frida, va skulle jag göra utan henne? Hon e en av dom underbaraste människorna jag känner!

Sen ska ja o älskling ;) titta på film o ha mys nån dag i helgen också.

Blir väl på fredagen om inte Frida kommer redan då vill säga för isf får de bli på söndagen istället :) Saknar honom iaf!<3

Happ happ, har hänt då?

Jo igår hade ja och mamma en hel dag med lite shopping o så.

Vi var i ängelholm o handlade lite grejer till nya huset osså åt vi en bit o bara prata, det var en bra dag, fast måste säga att även jag (som Älskar att shoppa) blir trött på det när man shoppar med mamma..hahah.. inget illa mot henne men hon kan va jobbig i affärer.

Hon handlar vad hon känner för o ja frågar; behöver du verkligen de där? och ska du köpa den så behöver du minsann inte köpa den! xD haha.

Undrar ibland vem av oss det är som är mamma här alltså.

Fast ja säger de ju mest på skoj för i slutändan gör hon ändå som hon vill:P

Sen åkte vi o hyrde filmer osså blev de hem o myste i soffan.

Den ena filmen va riktigt kaaass!!! men men, den gick o titta på iaf!

Idag har ja ingen aning om vad som händer ännu.

Bli nog o plugga en del då det är time för skolan imorron.

Har en uppsats o skriva i svenskan. Man ska skriva om sig själv, så det lär inte ta så lång tid, vem känner mig så bra som jag liksom?

Det går på 20min max o skriva den uppsatsen :)

Som tur är tycker jag ju om att skriva annars hade de nog vart en katastrof o skriva en hel uppsats :P men men.

ehm..funderar på att höra med älsk om han vill umgås med mig ikväll (A) fast det vet ja ju att han vill :P höhö!

Men men...

ehm..

Tankarna snurrar rätt ofta nu för tiden, kan bero på att jag för tillfället inte tar några mediciner alls längre.

Jag och mamma var och hämtade ut den nya sorten, men jag är tveksam till om jag vill börja med dom.

Man blir ju lite rädd också med tanke på hur det blev sist.

Jag vet verkligen inte vad jag själv tänkte på och det är väl det som skrämmer mig.

För på något vis skyller jag det på medicinerna.

För jag kände ju att dom hade börjat värka, att jag hade mått bättre ett par dagar ja nästan en hel vecka.

och sen bara *poff* gjorde jag som jag gjorde.

det sjuka är att jag förstår inte hur ja kunde göra så?

jag va liksom inte ledsen, har mått sämre än vad jag gjorde då och jag var rentav glad faktiskt, hur kunde jag då stoppa i mig alla tabletterna o hoppas på att inte vakna mer?

det är iallafall nåt jag ska ta reda på, pratar om det rätt mycket hos psykologen, för jag vill få fram den där känslan igen så jag vet när jag ska be om hjälp om jag skulle känna så igen o så att jag vet när jag ska vara på min vakt gentemot mig själv.

för jag vet ju att jag vill verkligen inte dö.

kanske var det bara ett rop på hjälp?

ett tecken till dom runt omkring mig att jag inte mådde så bra som jag verkade göra.

Psykologen säger att det kan vara så att det blev för mycket känslor på en gång.

För i sorgen mår jag dåligt är ledsen osv, men när jag gick på medicinerna började jag må bättre o bli lite gladare.

Hon säger att jag kanske helt enkelt inte klarade av den där känslan av att mitt i alltihopa helt plötsligt må hyfsat bra.

Det är många som reagerar på det sättet.

Men hon hävdar starkt att jag ska börja med den nya medicinen så fort som möjligt för att komma ur själva depressionen, inte sorgen.

och egentligen har jag ju ingenting att vara rädd för denna gången, för nu har jag ju nån att prata med o läkare som följer upp o kollar så att medicinen fungerar som den ska.

Och mamma,pappa o lillan som håller koll på mig :)<3

jaja, jag är helt 100 på att det var något jag skulle komma ihåg idag, men vad?? de känns som att det är nåt iaf, men ja kommer inte på vad alltså!? :S

hoppas att det inte är nåt viktigt iaf.

kram på er*

En familjemedlem dör och livet rasar ihop.

Först rasar det inom familjen.

Ibland tvingas man att bli vuxen över en natt.

Frågor tränger sig på;

Vad skall hända nu? Det var alltid han som fanns där för mig, vem ska nu finnas där?

Hur länge kommer det att kännas såhär hopplöst?

Att se mamma o pappa gråta kan vara skrämmande, speciellt när man inte vet hur man ska göra för att trösta.

För man vet att ingenting hjälper.

istället för att vara barn och bli omhändertagen måste man ibland bli den som tar hand om dom vuxna.

klart att man blir rädd och känner sig vilsen.

det kan bli jobbigt att vara hemma för man blir hela tiden påmind om att han inte längre finns ibland oss.

Av hänsyn till föräldrarna o dom andra i familjen undviker man att riktigt släppa fram sin sorg.

Alla i familjen kanske gör likadant tar hänsyn och tiger.

 Men någonstans måste sorgens smärta ta vägen.

ofta förvandlans den till ilska, man börjar skrika åt varandra och bråkar ofta, för det är det enda sättet man känner att man kan släppa ut sorgen utan att visa att det är sorgen liksom.

I vissa familjer blir det precis tvärtom -man kommer varandra närmare.

Vi är nog en sån familj, som kommer varandra närmare!

familjen är ett mönster som man byggt upp tillsammans.

man har hittat sina roller och allt bygger på att alla finns på plats,

hur stor eller liten familjen än är.

när någon försvinner föralltid blir det ett tomrum och en oordning.

mitt i sorgen måste familjen bygga upp sitt system igen, hitta en ny identitet.

"barndomsfamiljen" går inte att återskapa och det tar tid och arbete att hitta ett nytt familje mönster.

Men det går, om man kan prata öppet med varandra går det lite bättre att hitta tillbaka.

I början av sorgen har alla extremt jobbigt för att prata om personen, det går helt enkelt inte utan att gråta.

Efter en liten tid kan se små ljusglimtar, man kan se tillbaka på minnen och skratta lite grann, men det kan lika fort vända igen och tårarna faller precis som dom där första hemska dagarna när man var tvungen att ta in allt.

När man var tvungen att förstå att personen var borta föralltid.

Men samtidigt kunde man i början förtränga att det var så,

man fyllde på något sätt ut tomrummet med allt som MÅSTE göras.

Alla planerna inför minnestunden, bisättningen o begravning.

Alla dessa planer gjorde att man hade något att hålla fast vid.

Första eftermiddagen efter att jag fått reda på att min bror var död, tänkte jag bara kör mig till psyk, lås in mig, för detta klarar inte jag.

Men så var man tvungen att planera inför minnesstunden så då

tänkte jag; jag måste hålla ut, jag måste klara av detta iallafall tills minnesstunden är över, sen kan ja åka in till psyk.

När minnesstunden var över så var det dags för planeringen inför bisättningen, det skulle bestämmas vilka kläder han skulle ha, vilka som skulle bjudas in till denna stunden osv.

Jag bestämde att han skulle ha kläderna som han hade haft när han dog, för det var ju hans favorit kläder, det var ju dom kläderna som var Charlie för mig. Han älskade dom kläderna!

Så jag och mamma hämtade kläderna på begravningsbyrån och tvättade dom, dom var ju fulla med blod eftersom att han hade haft dom kläderna på sig när han tog sitt liv. Ännu ett tecken på att det var dom kläderna han skulle ha under bisättningen o när han begravdes, han hade ju själv valt ut kläderna på sätt o vis eftersom han valde att dö i dom.

Men vi ville ju att kläderna skulle vara rena o fina, ingen människa vill väl att ens älskade bror ska begravas i blodiga kläder?!

Det var väldigt jobbigt psykiskt att tvätta dessa kläderna, så mycket blod har ja nog aldrig sett i hela mitt liv.

Och min älskade lillebrors blod liksom, de gjorde så ont.

Ont för att man blev så påmind om vad som hade hänt.

Ont för att det var det sista man liksom hade kvar utav Charlie eller vad man säga, hans blod liksom.

Vi tvättade inte t-tröjan den har vi behållt som den är.

Den är röd av blod och ligger i en papperskasse i ett inlåst skåp vi har för att inte casper o matilda ska få se den.

Men kasta den kunde vi inte. Vi var helt enkelt tvungna att behålla den.

Jag tror t.o.m att vi har hans strumpor kvar.

Ni som själva inte förlorat någon måste tro att vi är galna,

men det är vi inte.

Jag har pratat med flera andra som också förlorat någon som behållt blodiga kläder.

Jag kan inte riktigt förklara varför, men det är ju en del av Charlie.

Det är hans blod och det är tröjan han dog i, den betyder så himla mycket.

Idag ångrar jag att vi inte valde ut en annan munktröja till honom att begrava honom i för den tröjan han har på sig nu, det är den som verkligen är Charlie för mig och det hade varit ett ovärderligt minne att ha den kvar.

Men iaf tillbaka till ämnet.

När sedan bisättningen var över, var det dags för begravningsplanerna.

Kistan hade vi ju redan valt iom bisättningen.

Men kistdekorationen skulle väljas ut, cermonin skulle planeras, musiken skulle väljas, psalmer skulle väljas.

Det skulle pratas med prästen om hur allt skulle gå till.

Kistbärare skulle väljas ut och det skulle sållas mellan bekant om vilka som skulle stanna kvar o följa med till församlingshemmet efter akten osv.

Då hade jag ännu en grej att tänka; Jag ska klara detta, Sen kan jag åka in till psyket, sen behöver jag inte vara stark och orka mer.

Men då hade man satt sig in i den där rollen, att man var tvungen att vara stark för andras skull osv.

Så när allt var över kunde man fortfarande inte koppla av.

Inte säga till sig själv, nu behöver jag inte orka mer.

Utan man var tvungen att fortsätta ändå på nåt vis.

Men efter ett par veckor blev tomrummet efter Charlie så tydligt,

att det gick inte låtsas längre, det gick inte vara stark längre.

Och det är där jag har fastnat, det är där jag är kvar nu.

Jag är inte stark längre, kan inte vara det, för muren faller direkt igen.

---------------

Jag vet inte riktigt vad denna bloggen gick ut på, behövde bara skriva av mig lite grann.

kram*

vaknade vid 4a inatt av en sån ångest.

shiet vilken panik jag fick.

Det gjorde ont i hela kroppen o jag kunde bara inte vara stilla, tårarna bara rann hur mycket jag än försökte gnida ögonen torra =/

var tvungen o gå ut o få lite frisk luft, så gick en liten sväng här i vallberga, inte speciellt lång med tanke på att det regna som fan o blåste o var kallt,

men luften behövdes så de va bara på med jackan o ut.

när ja lyckats samla tankarna lite grann gick ja in o satte mig under en varm filt i soffan o där satt jag tills jag lyckades somna.

vaknade kl 10 imorse av att matilda o mamma satt i den andra soffan o tittade på film o drack kaffe :D

de du, frukost på sängen får man väl kalla de xD haha

idag blir de inte o göra så mycket, ut till pappa o lillan en runda tror jag sen när syster åkt hem vid 3 tiden.

näpp näpp nu ska ja gå o göra nåt vettigt för detta hära är inte vettigt alls!

kram på er*

Jaaoo :D

då var kontraktet på huset skrivet :)

vi får tillgång till det så fort detta vi bor i nu blivit uthyrt.

Men vi får nykel redan nu så vi kan åka dit o måla och göra iordning där o så.

Så ska dit och måla i mina rum nån dag nu.

Mitt sovrum är helt roosa :D så det ska jag nog låta vara som det är.

Men vardagsrummet ska ja måla om i nån grön snygg färg tänkte jag.

Och köket i min del ska också målas om.

Vill ha nån brun/beige färg där hade jag tänkt mig,

men ska ta med lite färgprover o testa o se tänkte jag.

De kommer iallafall bli mega mysigt när jag e klar :)

sen måste jag iväg o köpa gardiner nån dag också, sovrums gardiner har jag :)

men till det som ska bli vardagsrum behöver jag nya..

Sen måste jag köpa en bokhylla också, den jag har är för liten liksom, fast kan nog ha den i sovrummet tror jag!

Sen vet jag inte riktigt hur jag ska göra vid balkongdörren, om jag ska ha någon slags gardin där eller bara en bambupersien, det kan ju också bli rätt snyggt liksom. ajja får se hur jag gör.

Tänkte att Ida mitt lilla sääx ska få hjälpa mig lite (A) höhö!

Hon är bra på sånt tycker jag :)

osså har hon bra smak liksom! :) <3

sen funderar jag på om jag ska ta bort heltäckningsmattan i det som blir mitt vardagsrum och få fram trägolvet eller om jag ska låta den ligga kvar?! :S vet inte alls ännu.

sen vill jag ha en annan soffa också, men det får nog vänta det.

får ha den jag har så länge sen har jag ju fåtöljer också :)

ooh big plans tihi :) mitt huvud går på högvarv nu, planerar, planerar, planerar.. men det är skönt att ha nåt annat att lägga tankarna på liksom! :)

hoppas nu på att detta blir uthyrt så fort som möjligt så vi kan komma in i huset ordentligt! :) *längtar*

sen blir det inflyttningsfest med fylle o bastande :P

just ja kusin emil o farbror martin vart här en snabb runda idag o drack en kopp kaffe o snackade lite skit. =)

vart trevligt, längesen man träffade dom, eller ja 2 veckor sen iaf :D

kram på er*

Jahapp.. idag har ja träffat min psykolog för första gången.

Hon verkar jätte bra.

En rar gammal tant som lyssnar när jag börjar prata och ställer frågor när hon märker att jag har svårt för att prata.

Jag kan prata om precis vad som.

Om Charlie om jag känner för det,

eller bara om vad som hänt under dagen om jag känner för det.

Och om jag inte vill så behöver jag inte prata alls,

kan bara sitta där.

Hon är verkligen jätte bra.

Jag har alltid haft en positiv inställning till psykologer för jag vet om att i

början hjälper det oftast inte alls, men efter ett par gånger så börjar det kännas rätt bra att gå och prata med någon.

Antar att det är tills man hunnit känna efter och bedömma om man tycker om människan eller inte.

Men denna tanten tyckte jag om direkt så det var inget svårt alls att prata med henne, min timme gick ovanligt fort måste ja säga.

Kändes som jag bara hade varit där i kanske en kvart när hon frågade om vi skulle börja runda av.

Shit orden bara flöt ur mig liksom.

Kan vara för att jag kände ett stort förtroende till henne direkt och för att jag hade så mycket som jag behövde få ur mig.

Tankar om Charlie, om hur och när jag fick reda på att han var död.

Usch jag ryser av att skriva det ordet i samma mening som Charlie.

Det blir liksom mer verkligt när man använder ordet död.

Jag tycker inte om det ordet längre.

Sen pratade vi om vad som hände då när jag svallde alla tabletterna, vi försöker hitta den känslan igen för att jag ifall den känslan skulle dyka upp igen skulle kunna tränga tillbaka den.

Hon tyckte det var rätt så otroligt att jag fortfarande satt här efter att ha svallt alla dom tabletterna.

Jag svarade; jag antar att jag hade tur, änlga vakt helt enkelt.

Det har jag ju haft förr, som t.ex när jag krokade när jag va 17, fast den gången var det ju inte Charlie.

Men denna gången hade ja dubbelvakt.

Jag försöker tänka så det känns alltid lite bättre då liksom.

Hon tyckte det var en fin tanke.

Sen pratade vi om han som jag har ganska varmt om hjärtat men som jag inte vågar släppa in, utan istället stänger ute hela tiden.

Hon säger att det är ett ganska vanligt sätt att göra så när man är deprimerad, dels för att skydda sig själv för man blir rädd att själv bli sårad vilket man inte skulle stå ut med när man redan mår så dåligt.

Och dels för att man inte vill att den personen man tycker så mycket om ska se hur man mår och sen själv må dåligt pga en.

Man vill liksom skydda den personen på något sätt.

har egentligen massor att skriva i denna bloggen nu men jag orkar inte.haha

ha de fint

kramar*

skriv säger dom, skriv om allt det du känner o tänker.

det är bra om du kan försöka sätta ord på dina känslor.

men det kan jag ju inte, då är de nån som tror att jag ska försöka ta mitt liv igen.

Jag kan skriva att jag hatar mitt liv, med det menar jag inte att jag inte vill leva, även om de kanske låter så.

ni förstår inte dt jag skriver ju, ni tolkar allt på ett helt annat vis än det som det var menat på när jag skrev det..

men jaja jag får väl försöka då.

men jag vill inte ha fler kommentarer om min blogg nu, tro inte ordagrant det jag skriver, använd era huvuden o tänk efter innan ni drar en förhastad slutsats av det jag skriver.

Dom flesta verkar redan veta vad som har hänt dom senaste dagarna så jag kan lika gärna berätta sanningen innan rykten börjar gå som vanligt!

Jo det är sant, jag försökte ta mitt liv.

Jag fick nån slags panik/ångest, kändes som att mina andetag bara var förgäves för det kändes som att det aldrig skulle bli bättre igen.

kändes som att jag alltid skulle få leva där på kanten till mörkret o så ville jag inte leva.

Jag saknar Charlie nåt så fruktansvärt, jag kan inte beskriva smärtan som saknaden skapar.

Han var den enda som förstod mig, som verkligen förstod mig.

Den enda jag kunde vända mig till om precis allt.

Vi kunde prata om allt mellan himmel o jord.

Det var han jag gick till den där gången när jag blev gravid, det var han som stöttade mig o lovade att det skulle bli bra, det var han som sa till mig när jag var rädd för vad mamma skulle säga att; hon blir inte arg, men du måste berätta för du klarar inte det själv.

Det var mig han kom till o stolt berättade att han förlorat oskulden.

Det var mig han kom till när han hade haft sönder pappas pickup första gången.

Det var jag som sa till han att; han blir inte arg, men du måste ju ringa han o berätta var du är o vad som hänt.

Charlie var helt hysterisk den kvällen, det gick knappt att lugna han, men till slut kunde jag ringa pappa o berätta vad som hänt o förklara att Charlie skulle sova hos mig o att vi körde hem han dagen därpå.

Vi har alltid funnits där för varandra, alltid hjälpt varandra i alla lägen.

Hur hade du själv känt om du förlorade din enda trygga punkt här i livet?

Hade du mått bra?

hade du känt glädje över att leva då?

Nej det tror jag inte.

Jag känner just nu ingen glädje över att leva, jag känner mer skuld,

för jag tänker hela tiden att det borde vara jag och inte Charlie.

Det var jag som hade en massa problem inte min underbara Charlie!

Charlie hade nästan aldrig problem, därför är det också för mig helt ofattbart att han inte ville leva mer.

Att jag själv försökte försvinna beror på att jag saknar han, jag saknar han så otroligt mycket o den där natten innan jag svallde alla tabletterna tänkte jag bara; det här kommer inte göra ont, jag somnar o vaknar på en ljusare plats, jag vaknar där Charlie är så får jag äntligen vara tillsammans med han igen.

Då kan vi äntligen få tillbaka allt det vi hade när han var här och vi kan finnas där för varandra och ta hand om varandra, samtidigt som vi kan vaka över våra kära som blir kvar.

Så tänkte jag!

Var jag ledsen?

Nej inte ett dugg, grät inte en enda gång den natten, jag var på nåt sätt glad, lugn..

När jag väl hade bestämt mig o när jag väl svallde tabletterna då var jag glad, inte ett dugg ledsen eller orolig.

Det enda jag oroade mig för var att jag skulle vakna igen o vara kvar på samma plats, dvs mitt rum.

Så kände jag då.

Nu känner jag att jag är glad att jag vaknade, för hur skulle jag kunna lämna mamma o pappa o mina andra syskon o alla andra runt omkring mig?

Dom ska inte straffas för att jag inte orkade mer.

Jag vet att dom hade mått ännu sämre än vad dom redan gör om jag hade lyckats.

Därför är jag glad att jag inte lyckades.

Jag får nu iallafall all den hjälp jag behöver.

Mediciner, kuratorer, ja stöd från familj o vänner.

Jag klarar detta, det vet jag, det tar bara tid.

Och nu kanske folk inser att dom inte kan stressa mig till att må bra.

Den dagen kommer, men det måste få ta sin tid, min egna tid liksom.

Bara för att ni mår bra en dag, behöver inte jag göra det.

Man måste ibland försöka läsa folks känslor, ta en extra titt i ögonen, ögon säger allt, där kan man ofta läsa både glädje o smärta.

Det gäller bara att veta hur!

Detta är ingen depp blogg så tro nu inte att jag mår jätte dåligt just nu eller så, jag ville bara berätta så jag slipper höra en massa rykten om det som hänt.

ha de bra!

kram på er*