Ibland känns det som om hela jag rasar samman.

Väggarna kring mig kryper tätt inpå, vill inte ge mig rum att andas.

Det finns ingen här när jag vaknar ur  mardrömmarna på nätterna,

kallsvettig, skrikandes och ångestfylld.

Det finns ingen här som tröstar och lugnar då.

Det finns ingen här som säger att det blir bättre.

Var finns du när jag natten igenom kämpar för att inte sova, rädd för att drömma?

Ingen ser, ingen hör..

Smärtan inom mig går inte beskriva, min längtan till dig förgör mig.

Det kan inte vara tillåtet att ha så här ont, det är inte mänskligt.

Jag har kommit fram till att jag nog inte ska dricka när jag käkar mina mediciner, jag blir bara så ledsen liksom..

Och det är precist inget kul!

Jag har tänkt, ovanligt :P

Jag blir så arg emellanåt.

För folk dom säger att det var Charlies tur, att detta liksom redan var förut bestämt.

Men om det  nu var så att det var bestämt att Charlie skulle lämna mej den 12 april, varför föddes han då? Det låter sjukt jag vet!

Men tänk efter själv liksom, kan gud vara så grym att han ger mig en lillebror att älska och beskydda, att stå så nära som jag och Charlie gjorde,

bara för att sen hämta tillbaka honom alldeles för tidigt?

Jag förstår liksom inte? Varför skapa en så perfekt människa,

om det sen inte är meningen att han ska leva länge?

Jag vet ni tänker att han precis som alla andra måste ha något mindre positivt.

Men jag vet inte det faktiskt.

Visst han kunde väl bli lite kaxig när han hade druckit, men inte direkt så han bråkade med folk!

Och han gjorde aldrig medvetet en annan människa illa.

Han gjorde snarare allt han kunde för att människor runt omkring honom skulle må bra.

Det är helt ofattbart för mig hur han har kunnat må så dåligt utan att säga något utan att visa något.

Han kom alltid om det var något.

Hade nån varit taskig eller sårat honom då kom han och berättade det och tillsammans såg vi till att det blev uträtt.

Det fanns inte ett problem som han inte kom med liksom.

Var han ledsen så visade han alltid det.

Mådde han dåligt berättade han alltid det, förutom denna gången.

Om han bara hade kommit och sagt att han inte mådde bra,

Han visste ju om att både jag, mamma o pappa gjorde allt för honom.

Tillsammans hade vi klarat av även detta, vad det nu var som tyngde honom.

Värst är nog ovetskapen, att inte veta vad det var som tyngde honom.

Att inte veta varför liksom.

Jag menar när kusin Pierre tog livet av sig, då visste alla varför fast att han inte sa något.

Det va liksom en helt annan sak för dom hade levt två helt olika liv.

Men att Charlie tog livet av sig, det är helt ofattbart.

Jag kan inte och vill nog inte heller förstå att det är sant.

Jag vill inte släppa taget, jag kan bara inte.

Men jag vet att jag borde både för Charlies skull och för min egen.

Men det är så himla svårt...

Jag trodde innan detta hände att jag hade gått igenom tillräckligt mkt, man hade liksom ett slags lugn inom sig för man tänkte att nu kan ingenting bli värre.

Men snacka fel jag hade ALLT kunde bli värre.

Allt det som hänt förut i mitt liv känns så litet jämfört med detta.

Jag menar allt med eddie, pierre, my osv..

det känns nästan som ingenting jämfört med att förlora Charlie.

Att ett syskon slits bort från nystat, det trasslar till allt.

Det gör att det blir ett hack i rhytmen och livet för oss kommer aldrig bli detsamma igen.

Jag är så tacksam för att jag har Casper och Matilda kvar samtidigt som jag ibland kan bli arg och tänka; fan om ni ändå inte fanns då hade jag kunnat ge upp då hade jag inte haft nån anledning att fortsätta.

Samtidigt som jag inte alls är arg för att ni finns, nej jag är enormt glad för att ni finns, för jag vill ju inte ge upp.

Och tack vare er så är jag tvungen att orka fortsätta kämpa!

Tack för att ni finns!

puss o kram*