skriv säger dom, skriv om allt det du känner o tänker.

det är bra om du kan försöka sätta ord på dina känslor.

men det kan jag ju inte, då är de nån som tror att jag ska försöka ta mitt liv igen.

Jag kan skriva att jag hatar mitt liv, med det menar jag inte att jag inte vill leva, även om de kanske låter så.

ni förstår inte dt jag skriver ju, ni tolkar allt på ett helt annat vis än det som det var menat på när jag skrev det..

men jaja jag får väl försöka då.

men jag vill inte ha fler kommentarer om min blogg nu, tro inte ordagrant det jag skriver, använd era huvuden o tänk efter innan ni drar en förhastad slutsats av det jag skriver.

Dom flesta verkar redan veta vad som har hänt dom senaste dagarna så jag kan lika gärna berätta sanningen innan rykten börjar gå som vanligt!

Jo det är sant, jag försökte ta mitt liv.

Jag fick nån slags panik/ångest, kändes som att mina andetag bara var förgäves för det kändes som att det aldrig skulle bli bättre igen.

kändes som att jag alltid skulle få leva där på kanten till mörkret o så ville jag inte leva.

Jag saknar Charlie nåt så fruktansvärt, jag kan inte beskriva smärtan som saknaden skapar.

Han var den enda som förstod mig, som verkligen förstod mig.

Den enda jag kunde vända mig till om precis allt.

Vi kunde prata om allt mellan himmel o jord.

Det var han jag gick till den där gången när jag blev gravid, det var han som stöttade mig o lovade att det skulle bli bra, det var han som sa till mig när jag var rädd för vad mamma skulle säga att; hon blir inte arg, men du måste berätta för du klarar inte det själv.

Det var mig han kom till o stolt berättade att han förlorat oskulden.

Det var mig han kom till när han hade haft sönder pappas pickup första gången.

Det var jag som sa till han att; han blir inte arg, men du måste ju ringa han o berätta var du är o vad som hänt.

Charlie var helt hysterisk den kvällen, det gick knappt att lugna han, men till slut kunde jag ringa pappa o berätta vad som hänt o förklara att Charlie skulle sova hos mig o att vi körde hem han dagen därpå.

Vi har alltid funnits där för varandra, alltid hjälpt varandra i alla lägen.

Hur hade du själv känt om du förlorade din enda trygga punkt här i livet?

Hade du mått bra?

hade du känt glädje över att leva då?

Nej det tror jag inte.

Jag känner just nu ingen glädje över att leva, jag känner mer skuld,

för jag tänker hela tiden att det borde vara jag och inte Charlie.

Det var jag som hade en massa problem inte min underbara Charlie!

Charlie hade nästan aldrig problem, därför är det också för mig helt ofattbart att han inte ville leva mer.

Att jag själv försökte försvinna beror på att jag saknar han, jag saknar han så otroligt mycket o den där natten innan jag svallde alla tabletterna tänkte jag bara; det här kommer inte göra ont, jag somnar o vaknar på en ljusare plats, jag vaknar där Charlie är så får jag äntligen vara tillsammans med han igen.

Då kan vi äntligen få tillbaka allt det vi hade när han var här och vi kan finnas där för varandra och ta hand om varandra, samtidigt som vi kan vaka över våra kära som blir kvar.

Så tänkte jag!

Var jag ledsen?

Nej inte ett dugg, grät inte en enda gång den natten, jag var på nåt sätt glad, lugn..

När jag väl hade bestämt mig o när jag väl svallde tabletterna då var jag glad, inte ett dugg ledsen eller orolig.

Det enda jag oroade mig för var att jag skulle vakna igen o vara kvar på samma plats, dvs mitt rum.

Så kände jag då.

Nu känner jag att jag är glad att jag vaknade, för hur skulle jag kunna lämna mamma o pappa o mina andra syskon o alla andra runt omkring mig?

Dom ska inte straffas för att jag inte orkade mer.

Jag vet att dom hade mått ännu sämre än vad dom redan gör om jag hade lyckats.

Därför är jag glad att jag inte lyckades.

Jag får nu iallafall all den hjälp jag behöver.

Mediciner, kuratorer, ja stöd från familj o vänner.

Jag klarar detta, det vet jag, det tar bara tid.

Och nu kanske folk inser att dom inte kan stressa mig till att må bra.

Den dagen kommer, men det måste få ta sin tid, min egna tid liksom.

Bara för att ni mår bra en dag, behöver inte jag göra det.

Man måste ibland försöka läsa folks känslor, ta en extra titt i ögonen, ögon säger allt, där kan man ofta läsa både glädje o smärta.

Det gäller bara att veta hur!

Detta är ingen depp blogg så tro nu inte att jag mår jätte dåligt just nu eller så, jag ville bara berätta så jag slipper höra en massa rykten om det som hänt.

ha de bra!

kram på er*