Jahapp.. idag har ja träffat min psykolog för första gången.

Hon verkar jätte bra.

En rar gammal tant som lyssnar när jag börjar prata och ställer frågor när hon märker att jag har svårt för att prata.

Jag kan prata om precis vad som.

Om Charlie om jag känner för det,

eller bara om vad som hänt under dagen om jag känner för det.

Och om jag inte vill så behöver jag inte prata alls,

kan bara sitta där.

Hon är verkligen jätte bra.

Jag har alltid haft en positiv inställning till psykologer för jag vet om att i

början hjälper det oftast inte alls, men efter ett par gånger så börjar det kännas rätt bra att gå och prata med någon.

Antar att det är tills man hunnit känna efter och bedömma om man tycker om människan eller inte.

Men denna tanten tyckte jag om direkt så det var inget svårt alls att prata med henne, min timme gick ovanligt fort måste ja säga.

Kändes som jag bara hade varit där i kanske en kvart när hon frågade om vi skulle börja runda av.

Shit orden bara flöt ur mig liksom.

Kan vara för att jag kände ett stort förtroende till henne direkt och för att jag hade så mycket som jag behövde få ur mig.

Tankar om Charlie, om hur och när jag fick reda på att han var död.

Usch jag ryser av att skriva det ordet i samma mening som Charlie.

Det blir liksom mer verkligt när man använder ordet död.

Jag tycker inte om det ordet längre.

Sen pratade vi om vad som hände då när jag svallde alla tabletterna, vi försöker hitta den känslan igen för att jag ifall den känslan skulle dyka upp igen skulle kunna tränga tillbaka den.

Hon tyckte det var rätt så otroligt att jag fortfarande satt här efter att ha svallt alla dom tabletterna.

Jag svarade; jag antar att jag hade tur, änlga vakt helt enkelt.

Det har jag ju haft förr, som t.ex när jag krokade när jag va 17, fast den gången var det ju inte Charlie.

Men denna gången hade ja dubbelvakt.

Jag försöker tänka så det känns alltid lite bättre då liksom.

Hon tyckte det var en fin tanke.

Sen pratade vi om han som jag har ganska varmt om hjärtat men som jag inte vågar släppa in, utan istället stänger ute hela tiden.

Hon säger att det är ett ganska vanligt sätt att göra så när man är deprimerad, dels för att skydda sig själv för man blir rädd att själv bli sårad vilket man inte skulle stå ut med när man redan mår så dåligt.

Och dels för att man inte vill att den personen man tycker så mycket om ska se hur man mår och sen själv må dåligt pga en.

Man vill liksom skydda den personen på något sätt.

har egentligen massor att skriva i denna bloggen nu men jag orkar inte.haha

ha de fint

kramar*