En familjemedlem dör och livet rasar ihop.

Först rasar det inom familjen.

Ibland tvingas man att bli vuxen över en natt.

Frågor tränger sig på;

Vad skall hända nu? Det var alltid han som fanns där för mig, vem ska nu finnas där?

Hur länge kommer det att kännas såhär hopplöst?

Att se mamma o pappa gråta kan vara skrämmande, speciellt när man inte vet hur man ska göra för att trösta.

För man vet att ingenting hjälper.

istället för att vara barn och bli omhändertagen måste man ibland bli den som tar hand om dom vuxna.

klart att man blir rädd och känner sig vilsen.

det kan bli jobbigt att vara hemma för man blir hela tiden påmind om att han inte längre finns ibland oss.

Av hänsyn till föräldrarna o dom andra i familjen undviker man att riktigt släppa fram sin sorg.

Alla i familjen kanske gör likadant tar hänsyn och tiger.

 Men någonstans måste sorgens smärta ta vägen.

ofta förvandlans den till ilska, man börjar skrika åt varandra och bråkar ofta, för det är det enda sättet man känner att man kan släppa ut sorgen utan att visa att det är sorgen liksom.

I vissa familjer blir det precis tvärtom -man kommer varandra närmare.

Vi är nog en sån familj, som kommer varandra närmare!

familjen är ett mönster som man byggt upp tillsammans.

man har hittat sina roller och allt bygger på att alla finns på plats,

hur stor eller liten familjen än är.

när någon försvinner föralltid blir det ett tomrum och en oordning.

mitt i sorgen måste familjen bygga upp sitt system igen, hitta en ny identitet.

"barndomsfamiljen" går inte att återskapa och det tar tid och arbete att hitta ett nytt familje mönster.

Men det går, om man kan prata öppet med varandra går det lite bättre att hitta tillbaka.

I början av sorgen har alla extremt jobbigt för att prata om personen, det går helt enkelt inte utan att gråta.

Efter en liten tid kan se små ljusglimtar, man kan se tillbaka på minnen och skratta lite grann, men det kan lika fort vända igen och tårarna faller precis som dom där första hemska dagarna när man var tvungen att ta in allt.

När man var tvungen att förstå att personen var borta föralltid.

Men samtidigt kunde man i början förtränga att det var så,

man fyllde på något sätt ut tomrummet med allt som MÅSTE göras.

Alla planerna inför minnestunden, bisättningen o begravning.

Alla dessa planer gjorde att man hade något att hålla fast vid.

Första eftermiddagen efter att jag fått reda på att min bror var död, tänkte jag bara kör mig till psyk, lås in mig, för detta klarar inte jag.

Men så var man tvungen att planera inför minnesstunden så då

tänkte jag; jag måste hålla ut, jag måste klara av detta iallafall tills minnesstunden är över, sen kan ja åka in till psyk.

När minnesstunden var över så var det dags för planeringen inför bisättningen, det skulle bestämmas vilka kläder han skulle ha, vilka som skulle bjudas in till denna stunden osv.

Jag bestämde att han skulle ha kläderna som han hade haft när han dog, för det var ju hans favorit kläder, det var ju dom kläderna som var Charlie för mig. Han älskade dom kläderna!

Så jag och mamma hämtade kläderna på begravningsbyrån och tvättade dom, dom var ju fulla med blod eftersom att han hade haft dom kläderna på sig när han tog sitt liv. Ännu ett tecken på att det var dom kläderna han skulle ha under bisättningen o när han begravdes, han hade ju själv valt ut kläderna på sätt o vis eftersom han valde att dö i dom.

Men vi ville ju att kläderna skulle vara rena o fina, ingen människa vill väl att ens älskade bror ska begravas i blodiga kläder?!

Det var väldigt jobbigt psykiskt att tvätta dessa kläderna, så mycket blod har ja nog aldrig sett i hela mitt liv.

Och min älskade lillebrors blod liksom, de gjorde så ont.

Ont för att man blev så påmind om vad som hade hänt.

Ont för att det var det sista man liksom hade kvar utav Charlie eller vad man säga, hans blod liksom.

Vi tvättade inte t-tröjan den har vi behållt som den är.

Den är röd av blod och ligger i en papperskasse i ett inlåst skåp vi har för att inte casper o matilda ska få se den.

Men kasta den kunde vi inte. Vi var helt enkelt tvungna att behålla den.

Jag tror t.o.m att vi har hans strumpor kvar.

Ni som själva inte förlorat någon måste tro att vi är galna,

men det är vi inte.

Jag har pratat med flera andra som också förlorat någon som behållt blodiga kläder.

Jag kan inte riktigt förklara varför, men det är ju en del av Charlie.

Det är hans blod och det är tröjan han dog i, den betyder så himla mycket.

Idag ångrar jag att vi inte valde ut en annan munktröja till honom att begrava honom i för den tröjan han har på sig nu, det är den som verkligen är Charlie för mig och det hade varit ett ovärderligt minne att ha den kvar.

Men iaf tillbaka till ämnet.

När sedan bisättningen var över, var det dags för begravningsplanerna.

Kistan hade vi ju redan valt iom bisättningen.

Men kistdekorationen skulle väljas ut, cermonin skulle planeras, musiken skulle väljas, psalmer skulle väljas.

Det skulle pratas med prästen om hur allt skulle gå till.

Kistbärare skulle väljas ut och det skulle sållas mellan bekant om vilka som skulle stanna kvar o följa med till församlingshemmet efter akten osv.

Då hade jag ännu en grej att tänka; Jag ska klara detta, Sen kan jag åka in till psyket, sen behöver jag inte vara stark och orka mer.

Men då hade man satt sig in i den där rollen, att man var tvungen att vara stark för andras skull osv.

Så när allt var över kunde man fortfarande inte koppla av.

Inte säga till sig själv, nu behöver jag inte orka mer.

Utan man var tvungen att fortsätta ändå på nåt vis.

Men efter ett par veckor blev tomrummet efter Charlie så tydligt,

att det gick inte låtsas längre, det gick inte vara stark längre.

Och det är där jag har fastnat, det är där jag är kvar nu.

Jag är inte stark längre, kan inte vara det, för muren faller direkt igen.

---------------

Jag vet inte riktigt vad denna bloggen gick ut på, behövde bara skriva av mig lite grann.

kram*

vaknade vid 4a inatt av en sån ångest.

shiet vilken panik jag fick.

Det gjorde ont i hela kroppen o jag kunde bara inte vara stilla, tårarna bara rann hur mycket jag än försökte gnida ögonen torra =/

var tvungen o gå ut o få lite frisk luft, så gick en liten sväng här i vallberga, inte speciellt lång med tanke på att det regna som fan o blåste o var kallt,

men luften behövdes så de va bara på med jackan o ut.

när ja lyckats samla tankarna lite grann gick ja in o satte mig under en varm filt i soffan o där satt jag tills jag lyckades somna.

vaknade kl 10 imorse av att matilda o mamma satt i den andra soffan o tittade på film o drack kaffe :D

de du, frukost på sängen får man väl kalla de xD haha

idag blir de inte o göra så mycket, ut till pappa o lillan en runda tror jag sen när syster åkt hem vid 3 tiden.

näpp näpp nu ska ja gå o göra nåt vettigt för detta hära är inte vettigt alls!

kram på er*