har ni någon gång träffat en människa som vänt på hela ert liv?

Som vänt det från mörkt till ljust bara genom att finnas till?

Jag har =)

Och det är en underbar känsla kan jag säga.

När jag är med han känns det liksom som att allt som hänt på nåt vis är

så långt borta eller ialf att det går att ta sig igenom allt.

Att det liksom finns en orsak att fortsätta orka för.

Jag kan inte beskriva känslan i ord ens!

Meen just nu mår jag bättre än vad jag har gjort på väääldigt länge kan jag säga och det är helt och hållet hans förtjänst!

puss o kram*

Man får så knäppa tankar ibland..

Jag har tänkt oerhört mycket på Charlie idag av en massa olika anledningar.

Och när jag satt och inte kunde hålla tårarna inne längre tänkte jag

för mig själv: -var det här allt?

Jag menar vad kommer sen? Vad händer med en människa när han dör?

Vart hamnar han? Eller försvinner man bara och blir jord?

Det kan väl inte finnas någon mening med människan om  man föds för att sen bara bli jord?

Eller finns det nån mening med det?

Jag vet inte, men önskar att jag visste.

För det känns så sjukt jobbigt och tänka att detta var allt liksom,

nu finns han inte mer, nu får han inte uppleva allt det som han precis var påväg in i, han var precis påväg in i vuxenvärlden, varför ville han inte

uppleva den..

Kanske var det så att vuxenvärlden skrämde honom?

Han har ju sett så många "vuxna" människor, hur dom beter sig, hur dom är, hur dom blir.. Kanske var det bara så att han inte ville bli som dom,

han ville kanske inte bli vuxen?

Jag menar det är ju ändå lite press när man går från tonårslivet och in i det vuxna livet, ingen dans på rosor precis..

Ja, jag vet inte vad det var med livet han inte tyckte om eller vad det var med livet som skrämde honom så mycket.. men jag önskar verkligen att jag visste.. det känns liksom på nåt sätt att det kanske hade kunnat vara lite lättare om man visste Varför han inte ville leva mer..

Man kanske hade kunnat acceptera det mer då..

Eller om han hade haft problem eller nåt, då hade man nog kunnat

förstå det och se det på ett annat sätt.

Men med Charlie kan man inte förstå, det finns liksom inga orsaker man kan ta på, ingen anledning man kan tänka eller tycka att Därför tog han sitt liv.

Han hade ju nästintill livet framför framdukat på silverfat.

Han hade pappa, som gjorde allt för honom, la nästintill all sin lediga tid på Charlie, dom hade en nära relation, så där är det ju inget som brustit.

Han hade mamma, som han kanske inte träffade dagligen, men han visste alltid var hon fanns om han behövde henne och han visste att hon gjorde allt hon kunde för honom.

Han hade Lillan, dom hade också en nära kontakt, Charlie visste att han kunde vända sig dit om det var nåt han inte ville vända sig till mamma eller pappa med.

Han hade mej, vi berättade ju allt för varandra, han visste att han kunde komma till mej med allt och att vi alltid löste det ihop osv..

Han hade Fredrik som alltid ställde upp för honom och som han hade jätte roligt ihop med.

Han hade Frida, som han älskade mer än jag någonsin sett honom älska en tjej, det var en kärlek som verkligen såg med själen..

Hans första och sista stora kärlek!

Han hade sina andra småsyskon även om dom kanske var för små för att anförtro sig åt, så hade han väldigt kul ihop med dom och han avgudade dom! Speciellt Matilda, hans lilla prinsessa, som han brukade säga.

Ja sen hade han alla sina vänner, sina arbetskamrater, sina jaktkompisar, fiskekompisar osv..

Han hade ett stort nätvärk runtomkring sig, därför är det så ofattbart att INGEN har märkt hur han mådde, att ingen sett att han mådde dåligt, att ingen märkt om han betet sig annorlunda.

Nej nu känns det som jag blottar mitt inre för mycket..

Skriver mer imorron!

puss o kram*