jag kom på idag.

kan man ha mer fantastiska syskon än dom jag har?

Casper- en helt fantastisk kille, snart 13 år och så lätt att umgås med.

han älskar livet trotts att han haft såna motgångar.

han har fått uppleva grejer som skulle fått vilken 13åring som helst att må jätte dåligt och det gör han säker också, men han är en oerhört stark kille och jag är så oerhört stolt över honom.

riktig sportgalning är han också, älskar främst fotboll men även bandy och andra sporter :) han kommer bli fotbollsproffs när han blir stor :D hehe!

Sen har vi Matilda: en söt liten tjej på 8 år, även hon har fått gå igenom mycket för sin ålder.

Men hon älskar livet, tar hand om andra människor och låter ingen i hennes närhet känna sig utanför.

hon är duktig i skolan och gillar att gå dit.

även hon kommer bli något storartat när hon blir stor.

sen har vi Charlie:

som bara blev 18år gammal, skulle fylla 19.

han var duktig på allt i skolan, på sitt jobb, med sina intressen.

aldrig har jag träffat en så målmedveten 18åring förut.

redan som 16-17åring var han väldigt målmedveten och visste vad han ville här i livet.

Han tog hand om folk i sin närhet och var oerhört omtänksam osv.

han hade också blivit nåt riktigt stort här i livet om han  bara hade stannat hos oss.

ja, det jag försöker säga är att jag har 3 helt underbara syskon, som jag verkligen älskar över allt annat och jag skulle göra vad som helst för dom,

jag skulle bokstavligt talat kunna dö för dom!

puss o kram

har funderat lite (ovanligt hehe)

Jo jag bara tänker, folk som mist någon som stått dom nära, någon dom älskat och jag någon som varit en stoor del i deras liv.

hur gör dom för att kunna gå vidare?

för jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra.

känns som att jag liksom sitter fast här i sorgen,

och att den på något vis lägger nån slags dimma över allting som jag gör.

jag känner ofta att jag vill göra grejer, så som börja plugga igen, läsa den där utbildning till behandlingsass som jag så länge velat läsa.

men sen när det verkligen gäller så finns där liksom ingen energi, ingen ork.

när jag tänker efter så kommer jag på att jag inte alls kommer klara av att sitta i en skolbänk igen o verkligen plugga!?

så jag antar att jag aldrig kommer bli någon behandlingsass.

finns en massa andra grejer också som man känner att man vill göra, men man orkar bara helt enkelt inte.

kanske är det mer depressionen som gör det än sorgen, förmodligen är det så.. men jaa, jag vet inte alls längre.

för förut kändes såna grejer som studier väldigt viktiga, men nu känns dom inte så viktiga längre för jag kan komma på tusen olika saker som är mycket mycket viktigare än studier.

och behöver jag dom egentligen? helt ärligt?

nej jag tror inte jag behöver det, visst ja kan få ett bättre jobb om jag studerar men vem bryr sig, när man kan få jobb ändå?

äh jag vet inte, bara sitter o tänker lite hehe

vem vet en dag sitter jag kanske där i bänken o rå pluggar igen, men inte nu, inte idag..

puss o kram

sitter hemma hos älsk :)

de är myys fast just nu har ja ganska tråk :/ hähä han är o träffar jimi typ,

men men :)

tänkte ba tala om för er att denna månaden har ja haft ca 300 läsare på bloggen :) tack alla ni som läser, uppskattas :)

har inget vettigt att skriva egentligen!

puss o kram*