ibland faller ja samman o undrar hur jag ska resa mig.

fumlar efter något att hålla i, men mina utsträckta händer finner inget att fånga.

ibland är jag rädd, så himla rädd.

undrar var livet tänker föra mig och hur mycket jag är tvungen att förlora

innan jag når fram till min egen sista dag.

jag är inte längre rädd för döden, nej den skrämmer mig inte alls.

det som skrämmer mig är, att människor i min närhet kanske blir tvungna att gå innan mig, att jag ska bli lämnad ensam kvar.

för jag vet att detta livet är verkligen ingenting för mig, om en del människor inte längre finns i mitt liv.

jag vet att jag så lätt kan ge upp och jag vet att jag en dag kommer göra det

om jag blir tvungen att förlora mer, för min gräns är nåd och jag tänker inte acceptera mer förluster i mitt liv.

jag vill nu bara blicka framåt, se ljust på allt som komma skall.

men det är svårt, när man i ryggen har allt det som hänt förut.

jag vet att livet kan vända på bara en sekund,

att det kan gå från ljust till mörkt på bara en minut.

allas liv förändras på ett eller annat sätt varje dag som går,

men jag tycker nog mitt har förändrats tillräckligt nu, låt det vara som det är just precis nu.

för jag klarar inte av att förlora mer som jag älskar nu.