Ibland önskar jag att telefonen skulle ringa,

eller ja att Du ringer.

Att du förklarar vad jag gjort för fel eller bara ber mig hälsa på.

Du kan inte se, kan inte förstå hur ont det gör att gå

från att ha varit daddysgirl till föräldralös.

För det är så det känns i mitt hjärta,

som om du lämnat mig, svikit mig.

Efter alla löften du gett och du kan inte ens fråga; hur jag mår?

Jag tänker inte ljuga mer, tänker inte låtsas att allt är bra.

Allt är långt ifrån bra och jag önskar att allt var annorlunda.

Jag önskar att du kanske slutade med vissa saker,

eller iallafall begränsade dom lite.

För jag ser, jag ser hur du mår och jag svär även om ja inte träffar dig nu,

så känner ja i mitt hjärta precis hur du mår.

Jag känner hur ont det gör i dig, att du faktiskt saknar mig även om du är för stolt för att erkänna det, jag känner det; för jag känner precis samma sak. Skillnaden på oss är att jag bryr mig inte längre om min stolthet, jag vet att det finns viktigare saker här i livet än just det.

Jag vet att Charlies död har förändrat dig, att du förlorat en del av dig själv,

men låt inte mig förlora min pappa också, räcker det inte att jag förlorat min bror? Min bror, din son, vår guldklimp!

Pappa, jag vet att saknaden förgör dig, att den äter upp dig innefrån; för den gör precis samma sak med mig.

Men du sa, ja du lovade faktiskt; att vi alla skulle finnas där/här för varandra.

Hur tror du jag känner? Hur tror du jag mår och tänker?

När du först inte ringde mig alls när jag låg på sjukhuset, sen ringde du 2ggr, efter det har du inte hört av dig mer, nästan ingenting på flera månader.

Jag tänker inte låtsas längre, tänker inte låta folk tro att vårt liv är en saga, eller kanske är det just precis vad det är föresten, en saga som bygger på lögner isf. För utåt sett ska allt se så bra ut, utåt sett existerar inget mellanrum mellan oss, men här i min verklighet här är jag ganska så bortstött känns det som.

Och värst av allt är nog, att jag inte har en aning om vad jag gjort för fel.

Du säger eller ja Lillan säger, att jag sårat dig djupt; vad är det då jag gjort?

För ända felet jag kan se det är att jag lever istället för Charlie.

För ibland är det så det känns, att det hade varit bättre om det var jag som gick, jag som alltid ställer till problem för alla.

Charlie gjorde aldrig det, han förtjänade livet så mycket mer än vad jag gör.

Åh jag önskar verkligen jag kunde få byta plats med honom,

men jag vet ju om att det inte går....