hur kan du vara så säker på att folk som säger att dom älskar dig verkligen älskar dig?

Jag menar i en ytlig o falsk värld, hur ska du veta?

Du kanske inte alls är speciell, kanske bara är en i mängden..

Folk du knappt aldrig träffat, kan säga att dom älskar dig,

hur fan kan dom älska dig när dom inte känner dig?

Då är det inte DIG dom älskar utan bara den personen dom sett, dvs ditt utseende..

Förstår inte varför folk ska va så falska.. Älskar du inte någon så fine, låt bli att säga nåt alls då istället för att ljuga o säga att du gör det..

Dessa tankarna har ingenting och göra med mitt liv, eller människor i mitt liv,

satt bara o funderade lite allmänt liksom..

puss o kram

helgen har ja såklart spenderat med världens underbaraste älskling :) <3

riktigt mys pys (A) :D höhö!

Jaaaadå, imorn äre dags för psykologen igen, just nu känns de bara meningslöst att gå dit, för jag vet om att jag bara kommer må sämre när jag har varit där.. gör de varenda gång. antar att det är för att man drar upp alla känslor där igen och eftersom ja bara träffat henne några gånger så måste jag ju dra upp hela livet typ än en gång..

vi har dragit upp så mkt vi hunnit med redan..

Hon frågade typ hur länge jag varit deprimerad osv..

Så vi fick börja från det att jag va 13 och fortsätta upp till nu liksom.

Jag fattar bara inte varför jag måste dra upp allt ända sen dess nu också.

Men hon påstår att det är viktigt för depressionen kan delvis bero på att jag inte rätt upp alla känslor sen dess.

Men jag vet ju själv att depressionen jag har idag har ingenting med den jag hade då att göra..

jag har iofs varit deprimerad till och från ändå sen dess, men tycker nog det är viktigare att bearbeta det som hänt nu och det som liksom fått depressionen att återuppstå..

 Jag förstår mig inte alls på depressioner..

Ena dagen kan allt vara hur bra som helst och jag mår jätte bra och är riktigt lycklig över livet liksom, som typ när jag är med Lelle, då känns allt sådär riktigt bra och jag känner mig sådär riktigt lycklig..

Men så fort jag inte är med honom kommer ångesten igen och man börjar tänka på allt..

Jag vet att jag ska försöka låta bli att tänka, men kan inte låta bli..

Senaste tiden har jag tänkt jätte mkt på Charlies bisättning och på när jag fick reda på vad som hade hänt..

Då kommer alla dom känslorna som riktigt river sönder en inuti..

Jag önskar att jag kunde stänga av alla dom tankarna som känns obehagliga som väcker starka negativa känslor..

Och istället bara tänka på allt positivt som jag och Charlie gått igenom,

tänka på alla roliga grejer vi gjorde ihop..tänka på alla fina stunder vi hade, alla lycklig stunder liksom!

Men t.o.m det har börjat göra ont..

Förut älskade jag att tänka på sista gången vi var ute på krogen tillsammans, nu gör det bara ont, för jag saknar den kvällen, önskar att jag kunde få den kvällen i repris..

Var och käkade där på underbar (som krogen heter) med mamma o martin för en tid sedan, det var första gången jag gick dit där efter att jag och charlie hade varit ute där.. det kändes jobbigt även om inte själva klubben var öppen utan det var ju bara servering där då.. men det var så mkt känslor som kom tillbaka.. hade gjort vad som helst för att få den kvällen tillbaka.. för ja minns nu, grejer jag inte tänkt på förut, som liksom kommer tillbaka nu.. han sa den kvällen att han inte mådde bra..han berättade grejer, ja jag kan inte ens skriva dom här.. för dom ger mig såna skuldkänslor så det finns inte.. det enda jag kan säga är att jag borde tagit honom på allvar den kvällen, inte trott att han bara pratade för att han var full.. han sa inte direkt ordagrant att han skulle ta livet av sig.. men han sa att det var sista gången vi gick ut ihop.. jag förstod inte då vad han menade och jag trodde ju att han bara typ skoja om något.. men nu förstår jag.. :/ 

puss o kram