när de gör ont -här- inom mig,

hur ska jag förklara för er då?

att jag ibland önskar att ni inte brydde er om mig, att ni inte älskade mej,

för allting hade varit så mycket lättare då.

-titta på mig!

ser ni verkligen inte att jag egentlige gett upp för längesen?

Att smärtan liksom har förgjort mig?

min saknad, min längtan och ja alla mina känslor dom liksom river

sönder mig inombords.

Ta nu inte detta blogginlägget på felsätt, jag försöker bara skriva bort en ångestattack, jag hatar när dom kommer.

Det är liksom aldrig någons fel, jag har ingen jag kan skylla min ångest på.

och den kommer alltid fram när jag minst anar det, iofs har hela denna dagen varit ganska jobbig..

Har vart oerhört trött (men ändå kan jag inte somna nu)

Jag hatar att ångesten kommer såhär, att den i perioder är starkare, liksom intensivare.. jag hatar när den får mig att känna att jag inte hör hemma nånstans, att jag liksom inte är värd någonting, jag vet aldrig var ja ska ta vägen när dessa känslorna kommer.

Jag vill bara så gärna få bort all denna smärtan, de liksom kryper i hela kroppen på mig, skakar o gråter, slår på mig själv ihopp om att smärtan då ska gå över, vill riva sönder så att det ialf slutar göra så ont där inne i mej.

kanske kan jag då få smärtan till att bli ytlig istället.

psykologen sa; skriv, skriv när du känner att ångesten kommer..

Men det hjälper fan inte, nej inte nånstans....