Ibland blir smärtan stor, så stor
Och inget folk säger elr gör kan lindra den längtan
som inom mig bor, att åter få se dig min kära bror.
I drömmen är du så verkligen,
dina kramar precis så som jag minns dom,
men varje gång vaknar jag i tårar o större smärta.
Att en längtan kan va så stor,
finner verkligen inga ord som gör det jag försöker säga rättvist.
Att sakna dig min bror, var inget jag trodde jag skulle behöva.
Trodde alltid du skulle finnas här,
kanske tog jag dig förgiven, Gud förlåt mig.
Aldrig mer ska jag tro att någon finns föralltid,
hur skulle det vara möjligt när ett föralltid inte finns?
När jag tittar på fotona, rinner tårarna mer,
du var så glad, såg så lycklig ut, det måste helt enkelt blivit nåt fel.
Ett slags misstag måste ha skett hos Gud, han måste tagit fel person.
För hur kan en människa som verkar så glad vilja dö?
Jag har så många frågor.
Jag undrar vad du tänkte dom där sista sekunderna,
vad du kände precis innan du tryckte av,
precis innan du valde att stänga av.
Jag undrar hur du har mått, hur länge du haft dessa tankar?
Jag undrar varför? Varför öppnade du dig inte för mig som alltid annars?
Syster och bror, så skulle de alltid vara, du och jag mot världen, det var så vi sa.
Vad hände med alla våra löften? Dom vi gav åt varandra?
Jag klandrar dig inte, jag vet hur kall och hård världen är.
Men kunde du inte gett mig något slags svar iallafall?
Så att jag kunde funnit någon slags ro i det som skett?
Förstår inte riktigt hur jag ska gå vidare, i ett liv som känns alltmer snett.
Du va den raka punkten, den trygga, fasta handen, som alltid fanns där.
Nu står jag i tusen människors närvaro ändå ensam kvar och tomheten tar över mer o mer.
För det är närvaron från dig jag behöver för att få syre, för att kunna leva fullt ut.