Ibland känns det som ingen förstår,

inte ens du som säger du förstår allt..

Du säger du förstår mig,

att du känner mig så väl..

Ibland tvivlar jag på det,

på att verkligen förstår.

För hur kan en människa veta

precis exakt hur jag mår,

när jag själv inte kan beskriva

inte kan förklara vad det är

som gör så ont.

Min själ är trasig,

bär på djupa sår.

Mina största önskan är

att om så för en kort sekund

få känna mig hel.

 Vill inte vara trasig,

vill inte vara ofärdig

eller ohel.

Det finns så mycket känslor

här inom mig.

Jag vill skrika ut dom,

säga: såhär är det jag mår!

Men finner inga ord,

som gör min känsla rättvisa.

Jag kan just undra hur många år

det tar att laga en trasig människa.

För just nu känns det ganska akut,

att denna känslan försvinner.

För jag står inte ut.

Inom mig skriker jag hela tiden,

tårarna rinner där inom mig,

fast ingen ser eller vill inte se

jag vet inte riktigt vilket

och vad spelar det för roll?

Jag är bara en människa,

en i mängden

en liten vilsen sak

som bara längtar efter att hitta hem.

Som längtar efter platsen

där mitt hjärta blir rätt bemött.

Där någon ser mig för just precis den jag är,

där ingen dömmer eller påstår sig veta

när dom inte är säkra på att dom verkligen vet.