Mitt hjärta gör så ont, jag har blivit dömd till livstids saknad!
Jag förstår inte och kommer nog aldrig att förstå, att du inte ville stanna hos oss längre.
Men jag har börjat att inse nu, att detta var vad du ville och nu måste jag bara jobba på att acceptera att det nu var din tur.
Det är så sjukt jobbigt när man vet vad man kunde haft, när man vet hur lyckan känns och sen helt plötsligt utan förvarning förlora allt.
Att mista sitt skratt, sin lycka, sitt liv.
Men jag vet Lillebror, jag vet, att jag måste fortsätta kämpa, att jag inte kan ge upp för det var inte det som var menat med din handling.
Du hade bara för ont och orkade inte mer, med det menade du inte att göra mig ont eller oss ont och du menade framför allt inte att vi skulle ge upp våra liv.
Allting är tråkigare utan dig och inget är som vanligt och kommer aldrig att bli.
Men jag ska fortsätta leva, jag ska fortsätta älska dig, fortsätta sakna dig, men jag måste försöka ta mej ur sorgen nu.
Jag vill inte leva ii sorgen, jag vill leva med den, kan inte förklara det på ett bättre sätt.
Jag kommer aldrig någonsin glömma dig, hur skulle jag kunna det?
Men jag tror att jag håller på att hitta tillbaka till livet nu!

Älskar dig nu och föralltid Lillebror!