Usch ikväll känns allt sådär skit trist o hopplöst igen..

Satt o gick igenom min andra mobil som ja inte haft igång på länge och hittade en massa bilder på Charlie som jag inte sett på länge nu, det var riktigt jobbigt.. Känns emellanåt som om allt bara blir värre och värre.

Jag fattar inte hur nåt kan va så orättvist som detta jävla livet är..

Jag vill inte ha det såhär, jag har valt att leva såhär och jag vill inte göra det heller.

Jag vill ha tillbaka min bror nuu!!!!!

Varför kan inte allt vara som när man liten, då all smärta försvann när mamma eller pappa blåste på såret???

Jag fattar inte hur jag ska orka? om jag ens vill orka?

Just nu är jag bara så himla trött på att allt är som det är.

Jag vill också va glad och lycklig, borde jag inte förtjäna det?

Varför ryktes då det jag älskar mest av allt på hela jorden bort från mej?

Den enda som visste allt om mej, den enda jag kunde prata om allt med?

Och vad hände med dom där vännerna som jag kunde prata med allt om?

var tog dom vägen?

När Charlie lämna mej, så försvann dom också, varför liksom?

Rädda för att prata med mej??? Kanske ni inte fattar att tystnaden är värre än näst intill vilka ord som helst.

Jag hatar tystnaden och tro mig jag vet exakt vad tystnad gör med folk.

Ska till kyrkan imorron på minnesstund, visst vill jag gå dit, men hade jag fått välja hade det inte funnits någon minnesstund att gå till.

Gå dit och sitta  och lyssna på prästen och dra upp alla sår sen begravningen, jag vet inte om jag orkar?!

Det känns nästan som en repris eller nåt.

Jag tyckte kyrkan var en mysig plats förut, men det är den inte längre.

Den påminner bara om bisättningen och begravningen.

Och det gör ont och bli påmind och jag vill inte ha ont mer.