läste idag ett enormt fint och välskrivet brev från en mamma som förlorat sitt barn, inte riktigt på samma sätt som vi förlorade Charlie, men nåt liknande iaf.
jag kan inte förstå var hon fann styrkan att skriva brevet?
Jag hade nog aldrig klarat av det o jag vet att mamma aldrig hade klarat av det för de sa hon.
jag blev riktigt, riktigt rörd av brevet måste jag säga.
jag vill inte gå in på detaljer då hennes brev egentligen är oerhört privat, det är liksom hennes ord ju.
men kan ju säga så här mycket iaf: hon läste om charlie i tidningen i samband med sin sons bortgång, och hon fann styrka genom charlie.
detta var i april förra året.
sen lägger hon energi o tid på att leta upp oss för att berätta för oss om detta o för att erbjuda oss sitt stöd samtidigt som vi stöder henne, alltså att våra familjer ska finnas där för varandra kan man väl säga.
tänk det finns verkligen folk som man inte ens känner som bryr sej, trodde inte att det fanns människor i dagens samhälle som gjorde det.
man läser om andra i tidningen, tänker oj vad synd, o sen åter går man till sitt eget, men det gjorde inte hon, hon tog sig tid att sätta sig ner o skriva ett brev o erbjuda oss sitt stöd, trotts att hon själv haft det så hårt som hon haft det!
det beundrar jag verkligen henne för!
----------------------------------------------- ------------------------------------
vrf sitter ja alltid uppe halva nätterna för?
hm..jag e typ alltid lika trött på kvällarna o ändå kan ja inte sova..
för mycket som snurrar i huvudet antar jag!
----------------------------------------------- ------------------------------------
who knows when everything will come to an end?
who knows when your heart will stop beating?
don´t forget to tell the people you love that you really do.
make them belive in you, belive that your true.
----------------------------------------------- ----------------------------------------
jag tycker om den här känslan,
den känslan som har börjat växa inom mig.
min känsla till dej!
den blir bara starkare för var dag som går! <3