Vet inte hur länge jag suttit där,
på den stolen, i det rummet, i det ögonblicket

Känns som timmar gått en hel livstid
eller
kanske bara få minuter

Jag kommer på mig själv att kraftlöst
sitta och stirra mig blind på ingentinget
och
jag minns inte hur jag kände
eller
vad tankarna rörde sig om

Jag försvinner mer och mer in i ingentinget
ingentinget lyckas ta tankar och ögonblick
jag får inget grepp om verkligheten
eller
att strukturera upp mitt inre

Jag är bara

sådär kraftlös, mitt i ingentinget

-------------------------------------------------

Din lycka har slagits i spillror. Du befinner dig i
ett chocktillstånd. Det verkar inte finnas något
hopp, någon glädje, någon mening med livet.

Men Du tillhör ett släkte som är skapat för att
uthärda. Andra människors lidande gör inte ditt
eget mindre verkligt – men kom ihåg hur dessa
andra klamrade sig fast vid livet och till slut
lyckades ta sig igenom sorgen.

Du kan göra det.

Den gamla lyckan är söndervittrad och död.
Men se, det finns en grönska dold under marken…
den bräckliga början till ett nytt liv.

Ett nytt liv börjar för oss varje sekund. Låt oss gå
framåt med glädje för att möta det. Vi måste gå
vidare, vare sig vi vill det eller inte. Och vi kommer
att gå bättre med blicken riktad framåt än
ständigt tillbakablickande.

-------------------------------------------

 Mer levande än livet.
- var du, min lillebror
Tala om var du finns,
- för saknaden är stor

Mer levande än livet
-mycket du skulle hinna
Tala om vad du gör nu
- o hur kunde du försvinna?

Mer levande än livet
- hur ska jag leva då?
Tala om hur jag ska göra
- och hur jag ska förstå

Mer levande än livet
-min saknad är så stor
Tala om hur jag ska finnas
- kom tillbaka lillebror!
-------------------------------
Så full av styrka
glädje och kraft
Den finaste brodern
- världen har haft

Livet är en gåta
jag har inga kloka svar
Så fyllda av sorg
är vi som finns kvar

Du försvann så hastigt
mitt i dina dagars glans
älskade lillebror
- vi ses nån annanstans.
------------------------------
När livet blir för mycket
för alla mina sinnen
Då drar jag mig tillbaka
-vältrar mig i minnen

Då bläddrar jag bland foton
där du är levande och varm
Där hela världen smälter
-inför din egna charm

Då bläddrar jag bland minnen
från sånt vi gjorde förr
Då går jag in i själen
och stänger tyst min dörr

Då bläddrar jag bland saker
jag aldrig sa till dig
och undrar om du vet
- hur mycket du fattas mig?

Då bläddrar jag bland frågor
men finner inga svar
Hur jag än försöker
så finns du inte kvar!

När livet blir för mycket
när saknad blir för stor
Då gråter jag i ensamhet
- Kom tillbaka lillebror!!

---------------------------------------------

Vi var fyra

Vi var fyra, men aldrig mer
Nu är vi bara tre

Som ett pussel som saknar en bit
Som en kedja som saknar en länk
Som himlen utan en sol
Som natten utan en måne

Vi har mist vår bror
och en del av oss själva

Aldrig mer kommer vi att
höra ditt skratt,
höra din röst,
eller känna den kärlek
och trygghet du gav

Men vi kommer aldrig,
aldrig sluta sakna det

Vi kommer aldrig sluta sakna DIG

Storasyster, lillebror och lillasyster

------------------------------------------------

Jag försöker hitta mig själv men det går inte,
nej det är så jävla svårt.
Vet inte var jag är påväg, påväg bort kanske?
Jag vet ingenting längre, orkar jag en dag till?
Jag vet inte.
Försöker att tänka att morgondagen blir en bättre dag,
men det blir den aldrig.
Glider bara längre o längre ifrån mig själv.
Jag ser mig själv på avstånd,
vem är jag?
Vad har mitt liv blivit?
Tittar mig i spegeln, känner inte igen mig själv.
Var tog mitt leende vägen?
Var tog ljuset i ögonen vägen?
Hittar jag någonsin tillbaka till mig själv?
Eller har jag redan förlorat mig?
Förlorat mig in i en evighet jag inte känner till.
Vill inte leva i tomheten längre,
vill hitta ett ljus som jag kan följa.
Följa det bort härifrån eller tillbaks till mitt liv,
jag vet inte riktigt.
Svårt att veta när man inte vet vilken väg man ska ta,
eller var man är påväg.
Allt har blivit så dimmigt,
dimman ligger som en tjock mur mellan mig och livet.
Ridån för den här showen har gått ner för längesen,
det är bara jag som ännu inte lämnat scenen.
Som om jag hoppas att livet ska gå i repris,
men vet innerst inne att det aldrig gör det.
Släpp taget om allt, bli fri.
Fri från smärtan, fri från livet.

----------------------------------

jag har svävat igenom de tusen drömmarnas land
och rest tillbaka med sanningen
jag har låtit ensamheten fylla upp min ödsliga borg
väntat en kärlek som inte kom
jag har skapat vackra tankar i de dystraste nätter
i mörkret ter jag mig nästan underbar ibland

jag vaknar med en känsla av utsökta ord någonstans i mig
men de är för långt ifrån ändå
medan vissa svävar runt på vita moln och ler
och allt de rör vid tycks bli lyckat
medan jag återupplever mina mörka minnen som för att inte glömma
jag kan aldrig låta det förflutna dö

någon slags sjuk lockelse har de stora sorgerna
kanske är det hur jag i dem känner att jag finns
så ibland drunknar jag i mig själv utan att ens kämpa emot
det verkar liksom lättast så
jag har försökt att förklara mina livsideologier med mina ord
men inget räcker någonsin hela vägen ut eller in

det mesta växer förr eller senare till smärtor
men i korta stunder inträder en omanipulerad eufori

jag slukar den med stora leenden och levande blickar
för den oretuscherade verkligheten återvänder snabbt
och ibland blir jag som en fånge i min egen kropp
och jag tänker att mina andetag är totalt ovärdiga livet
så snälla sprid dig i mig, med ett varmare blod nära
ännu lite närmare inatt

för då och då kan jag inte riktigt känna lusten till en ny morgondag

--------------------

inatt har varit skit typ..har inte kunnat sova alls..

sen imorse kunde ja äntligen somna typ..

 hela kroppen känns tung som bly o huvudet vill inte koncentrera sig på nåt tankarna liksom bara flyger iväg..

i vanliga fall kan jag kontrollera mina tankar när de börjar bli jobbigt, men det går inte idag o gick inte inatt heller..

är så trött på panikångesten nu, hur länge ska det va så? ja menar att den kan dyka upp då o då och när som helst typ..ååh nu vill ja bara till älsklingen,

 där vet jag iallafall att ja mår bra och slipper tänka en massa.

de är konstigt att en människa kan påverka en så, ja menar att det räcker med hans närhet för att ångest o så ska lägga sig..

ajja, ska röka nu...ha de!

Vi är bara bortglömda barn i en trasig värld.

Vi söker efter svar, utan att finna några.

Medans världen bara rasar samman framför oss.

Hur ska vi nånsin bli hela i en värld utav kaos?

I en värld som är förstörd?

har försökt o ringa dig, men du vill visst inte prata med mig alls..

känns  en hel del kan jag säga, men vad ska jag göra? jag kan inte tvinga dig att lyfta på luren direkt, mamma tycker att jag ska skriva ett brev till  dig istället och berätta precis hur jag känner och så..

men jag vet inte..vill inte få dig att må dåligt, kanske mår du bättre om du får slippa mig?

jag vet inte, jag vet bara att detta börjar bli otroligt jobbigt, flera månaders tystnad nu liksom..men det finns nog inget jag kan göra åt det..

jag får väl vänta o se..

ajja, synd du inte kommer vara med ikväll, detta var ju liksom vår grej det här med skyttet o så.

Men om du läser här nånting så kan jag säga att jag vann ialf pappa!

vann damklassen och klubbmästerskapen o allt..

kul? ja jag tyckte de innan, nu vet jag inte längre.. känns inte som samma sak längre..

puss o kram*

förra månaden hade jga 336 besökare här :) gott ju, kul att så många läser här :) man känner för att skriva oftare när man vet att det är folk som läser :D

har vart hos älskling i helgen ju :) myyyys<3

i fredags var vi hos jimi o yelis o käkade o drack lite vin o bara umgicks typ,

mysigt vart det ialf :)

sen i lördags gick vi med en kompis till han och tittade på fotbollen på b&b o drack ett par öl, sen blev det hem o slappa, han framför datan och jag somnade :P haha ovanligt, hos honom kan jag somna hur lätt som helst, precis när som typ, men hemma kan ja nästan aldrig somna :S tror de är för att hans närhet får mig att känna mig trygg osv..jag älskar honom och att ha honom vid min sida! <3

aah, sen senare på kvällen blev det hem till Madde och förfestade med henne o massa annat folk, som ja typ inte känner :P har träffat några av dom förut men inte spec mkt, trevligt folk ialf :)

Sen stack jag, älsklingen o uno in till stan o träffade hans manager och satt och drack och snackade lite inne på Harrys. riktigt trevligt det också!

och i söndags hm..tog vi det bara lugnt, jag blir ju fett bakis alltid så jag sov typ nästan hela dagen :P sen när jag väl vaknade till liv låg vi o tittade på film och bara myste, me like :) <3

sen nu är jag bara hemma...skulle jobbat idag, men blev inte så..

Senare idag eller ja ikväll, ska ja på prisutdelningen i skyttet, Ida min lilla mask ska ju också dit och fredrik såklart, ska bli kul att träffa dom vart ett tag sen nu :) <3

jadåå, ne nu ska jag gå o duscha tänkte ja!

puss o kram*

Idag känns det som att man gått rätt in i en vägg och samtidigt som man gjorde det så *poff* kom där 3 väggar till och omslöt en.

Och plötsligt hittar man ingen dörr och vet inte hur man ska ta sig därifrån.

Jag är en lyckligt lottad tjej, men alla underbara människor omkring mig.

Men jag saknar dig lillebror så himla mkt, jag kan inte beskriva det, den saknaden som satt sig i mitt hjärta och som gnager på min själ.

Ibland så kanske människor runt omkring mig tror att jag inte älskar dom lika mycket som jag älskar dig eftersom jag så ofta pratar om dig och skriver om min saknad till dig.

Men det betyder inte att alla andra människor i mitt liv är mindre värda.

Det betyder bara att jag är lycklig för att jag har dom hos mig, men så otroligt ledsen för att jag inte fick behålla dig här hos oss!

 ------------------------------------------

woops, va irriterad jag var innan, såg en tjej som skrivit att man inprincip själv väljer att vara deprimerad.. Kan man annat än bli irriterad?

Denna tjejen kan verkligen inte haft ett hårt liv och hon har ju verkligen aldrig genomgått en depression :O 

Visst får hon väl tycka o tänka hur hon vill, men jag förstår ändå inte hur man kan mena på att man själv väljer att gå in i en depression..

Ärligt talat? Undrar om vi hade haft några deprimerade människor överhuvudtaget om det var något man kunde välja?

Tror ju inte att nååågon skulle välja att bli deprimerad?

Jag är det, och jag har fan inte valt att vara det? :S

Snarare önskar jag hela tiden att jag inte skulle vara deprimerad för jag vet om att  jag har så mycket runt omkring mig att vara glad för.

Har så många fina människor runt omkring mej som gör mig så glada och som lyser upp mitt liv, men när det är mörkt inom en hjälper det inte riktigt hur fina o speciella personer man har runt omkring sig.

Man måste liksom härda igenom depressionen och själv finna ett sätt att läka på, för ingen annan kan läka åt en.

Visst min älskade Lelle gör så jag mår mycket mycket bättre och han gör mig mycket mycket gladare och han får mig att vilja härda ut depressionen, utan honom hade jag bara skitit i vilket liksom inte haft någon ork att bry mig, han får mig att orka.

Men samtidigt vet jag, att det är så mycket inom mig själv som jag själv måste reda ut och att det är jag själv som måste finna ett annat sätt att tänka på, för det kan han inte göra åt mig. Även om han försöker och även om han visst kan påverka mig i vissa tankar o hjälpa mig, men inte med allt.

Så är det nog med alla som är deprimerade, han är ju själv deprimerad och jag gör allt jag kan för att hjälpa han ur det, samtidigt som jag vet att det är så många andra faktorer som spelar roll.

Enbart jag, ensam, kan inte läka honom heller, hur mycket jag än önskar och vill det, det går inte om han själv inte försöker också ju.

Men jag vet att inte heller han har VALT att vara deprimerad och våra depressioner beror på helt olika saker, men vi finns där för varandra och hjälper varandra iallafall!

Det sägs att kärlek är starkare än något annat och jag tror faktiskt att den är det, för det jag känner för honom och det han känner för mig, får mig att vilja ha morgondagen! Älskar min älskling <3

Detta inlägget blev säkert jätte rörigt..hehe..men behövde bara skriva av mig lite gran för var bara så irriterad :/

puss o kram*

Ibland blir smärtan stor, så stor
Och inget folk säger elr gör kan lindra den längtan
som inom mig bor, att åter få se dig min kära bror.
I drömmen är du så verkligen,
dina kramar precis så som jag minns dom,
men varje gång vaknar jag i tårar o större smärta.
Att en längtan kan va så stor,
finner verkligen inga ord som gör det jag försöker säga rättvist.
Att sakna dig min bror, var inget jag trodde jag skulle behöva.
Trodde alltid du skulle finnas här,
kanske tog jag dig förgiven, Gud förlåt mig.
Aldrig mer ska jag tro att någon finns föralltid,
hur skulle det vara möjligt när ett föralltid inte finns?
När jag tittar på fotona, rinner tårarna mer,
du var så glad, såg så lycklig ut, det måste helt enkelt blivit nåt fel.
Ett slags misstag måste ha skett hos Gud, han måste tagit fel person.
För hur kan en människa som verkar så glad vilja dö?
Jag har så många frågor.
Jag undrar vad du tänkte dom där sista sekunderna,
vad du kände precis innan du tryckte av,
precis innan du valde att stänga av.
Jag undrar hur du har mått, hur länge du haft dessa tankar?
Jag undrar varför? Varför öppnade du dig inte för mig som alltid annars?
Syster och bror, så skulle de alltid vara, du och jag mot världen, det var så vi sa.
Vad hände med alla våra löften? Dom vi gav åt varandra?
Jag klandrar dig inte, jag vet hur kall och hård världen är.
Men kunde du inte gett mig något slags svar iallafall?
Så att jag kunde funnit någon slags ro i det som skett?
Förstår inte riktigt hur jag ska gå vidare, i ett liv som känns alltmer snett.
Du va den raka punkten, den trygga, fasta handen, som alltid fanns där.
Nu står jag i tusen människors närvaro ändå ensam kvar och tomheten tar över mer o mer.
För det är närvaron från dig jag behöver för att få syre, för att kunna leva fullt ut.