ussscha, nu har älskling åkt hem, hatar när han åker.. känner mej så tom o ensam utan honom.. han får mig att känna mig trygg, att må bra och att ja orka överhuvudtaget.

Finns inte en människa som kan få mig att må så bra som han gör.

Han stöttar mig o finns här för mig hela tiden, bara känslan jag får av att veta att jag alltid har någon att vända mig till som inte sviker är helt underbar.. Jag kan inte i ord beskriva hur mycket han betyder för mig! 

------------

Igår var jag och mamma hos Charlie en runda, tända ljus och lite sånt.

Saknar honom så himla mycket!
När vi kom dit, så var hon den gamla damen där igen..jag tycker så synd om henne, hennes barnbarn dog 1992 och hon lever fortfarande helt uppe i det som hände då och hon liksom vägrar släppa taget, hon har ingen att prata med heller och när vi dök upp stannade hon och pratade lite med oss.

Jag blir så fylld av värme när hon pratar men samtidigt så himla ledsen för jag tänker att det har gått 16år sedan hennes dotterson gick bort och hon lever fortfarande med samma smärta, samma sorg och jag tänker då, är det så det kommer bli för mig med?

Kommer det alltid göra lika ont? Kommer jag inte heller nånsin kunna släppa taget? Kommer jag alltid känna som jag känner idag?

För det orkar jag inte, bara tanken på att det kommer kännas såhär resten av mitt liv, får mig att känna att jag vill ge upp direkt.

Alla säger att det kommer bli bättre, att det kommer kännas lättare, men när jag ser den där lilla damen och när jag lyssnar på henne så tänker jag; vad vet alla andra som säger att det kommer bli bättre, dom vet ju egentligen ingenting, denna lilla damen lever också med den där smärtan, hon har också förlorat någon, så hon om någon borde ju veta vad hon pratar om.

Jag är beredd att ge livet en chans, en chans att visa att det kan bli bättre igen.. men jag kommer inte ge det lika många chanser som jag gjort hitintills.. blir det inte bättre så slutar jag försöka.. så är det bara..

puss o kram*