jag hatar när den där känslan kommer som får en att känna att allt är hopplöst..

Ena stunden kan allt vara bra, allt känns okej, man inbillar sig att man har det rätt bra ändå, att man inte har nåt att klaga på och att man nu accepterar livet som det är.

För att i nästa stund rasa totalt, ångesten sätter klorna i halsen på en och man önskar att man hade modet att bara försvinna.

Jag hatar när ångesten kommer, utan förvarning och helt skoningslös bara attackerar den en..

Folk anser att det inte längre är tillåtet att öppet gråta, inte längre tillåtet att inte orka med vissa saker..

Men jag får ofta den känslan att jag liksom inte orkar..

Och ofta får jag anstränga mig till max för att inte börja gråta..

När jag egentligen bara vill skrika, slå och visa hur trasigt det känns inom mig..För ni kan inte förstå.. ni säger att ni gör det, att ni känner samma sak, men hur skulle ni kunna göra det?? ni har säkert ont det är inte det jag säger men ni har det inte på samma sätt.. 2 människors känslor kan nog aldrig någonsin kännas på samma sätt...tror ja inte iallafall..

Och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni inte känner det jag känner, det skulle förgöra mig totalt om ni gjorde det..

För smärtan i era ögon gör nästan ondare i mig än vad min egen smärta gör..

Jag kan inte förklara det riktigt..det enda jag vet är att jag har ont, så förbannat ont och jag önskar, ja jag önskar att jag hade modet!

puss o kram*