Nu har Legenden gjort färdigt farvällåten till Charlie

Ni kan ladda ner den på: www.znapmusic.com/legenden

Låten heter: Farväl till en ängel

Och den finns längst ner på sidan om ni går in på länken!

Den är så sjukt fin och jag kan inte i ord berätta hur mycket det betyder

för mig med den här låten.

Du är helt enkelt den underbaraste som finns älsk!<3

Kan inte sluta lyssna på låten och gråter lika mycket varje gång jag lyssnar på den, den är så stark på nåt vis, dina ord är starka liksom!

Tack än en gång!

-------------------------------------------------------------------------

Jaha ja vi va i kyrkan idag ju på den där minnesgudstjänsten eller vad den nu kallas.

Det var sjukt jobbigt kan ja säga, så mycket känslor som kom upp igen,

känslor man liksom hade lyckats att förtränga på nåt vis.

Det var så oerhört fint där och det var så många som hade tänt ljus vid Charlies grav idag, det värmde hjärtat nåt enormt att se!

Älskade Frida var också där det var så skönt att få krama om henne,

saknar sommaren och allt roligt vi gjorde då.

Känns så konstigt nu när vi inte umgås lika mycket längre.

Men det är ju inte så konstigt, vi går ju i skolan båda två och har en massa grejer som måste göras nu när det inte är lov och så.

Imorgon ska jag träffa överläkaren på psyk, se om han kanske sjukskriver mig eller vad han nu gör.

Ska be om sömntabletter också, sover så sjukt dåligt just nu och är typ

alltid sjukt trött.

Behöver sova ordentligt ett tag nu.

Vet inte varför riktigt men nätterna är jobbigast.

Kanske är dagarna lättare just för att man har personer kring sig hela tiden då, då finns det liksom inte plats för alla tankar som numera istället dyker upp på nätterna.

---------------------------------------------------------------------------------------

Charlie kanske var det din tur nu, men jag kan inte låta bli att tänka

att det hela kanske bara var ett misstag, att du kanske bara tog ett

förhastat beslut som nu inte går att ångra.

Det gör så ont att jag liksom inte räckte till,

att jag liksom inte fick hjälpa dig med vad det var som tyngde dig.

Det gör så ont att du inte kunde komma till mej,

att du inte kunde berätta vad som var så fel i ditt liv att du inte ville leva mer.

Jag saknar dig nåt så enormt mycket och det börjar gå för mig mer och mer nu att detta är min verklighet nu.

Att jag nu kommer få leva med aldrig mer.

Aldrig mer se dig

Aldrig mer krama dig

Aldrig mer höra din röst

Aldrig mer se dig le

Aldrig mer ja ordet aldrig är så sjukt jobbigt.

Jag önskar verkligen att jag fick träffa dig igen om så bara för en kort stund.

Om så bara för att få svar på alla mina frågor och för att få veta att du nu

mår bra....

Älskar dig hjärtat mitt<3

Usch ikväll känns allt sådär skit trist o hopplöst igen..

Satt o gick igenom min andra mobil som ja inte haft igång på länge och hittade en massa bilder på Charlie som jag inte sett på länge nu, det var riktigt jobbigt.. Känns emellanåt som om allt bara blir värre och värre.

Jag fattar inte hur nåt kan va så orättvist som detta jävla livet är..

Jag vill inte ha det såhär, jag har valt att leva såhär och jag vill inte göra det heller.

Jag vill ha tillbaka min bror nuu!!!!!

Varför kan inte allt vara som när man liten, då all smärta försvann när mamma eller pappa blåste på såret???

Jag fattar inte hur jag ska orka? om jag ens vill orka?

Just nu är jag bara så himla trött på att allt är som det är.

Jag vill också va glad och lycklig, borde jag inte förtjäna det?

Varför ryktes då det jag älskar mest av allt på hela jorden bort från mej?

Den enda som visste allt om mej, den enda jag kunde prata om allt med?

Och vad hände med dom där vännerna som jag kunde prata med allt om?

var tog dom vägen?

När Charlie lämna mej, så försvann dom också, varför liksom?

Rädda för att prata med mej??? Kanske ni inte fattar att tystnaden är värre än näst intill vilka ord som helst.

Jag hatar tystnaden och tro mig jag vet exakt vad tystnad gör med folk.

Ska till kyrkan imorron på minnesstund, visst vill jag gå dit, men hade jag fått välja hade det inte funnits någon minnesstund att gå till.

Gå dit och sitta  och lyssna på prästen och dra upp alla sår sen begravningen, jag vet inte om jag orkar?!

Det känns nästan som en repris eller nåt.

Jag tyckte kyrkan var en mysig plats förut, men det är den inte längre.

Den påminner bara om bisättningen och begravningen.

Och det gör ont och bli påmind och jag vill inte ha ont mer.

har ni någon gång träffat en människa som vänt på hela ert liv?

Som vänt det från mörkt till ljust bara genom att finnas till?

Jag har =)

Och det är en underbar känsla kan jag säga.

När jag är med han känns det liksom som att allt som hänt på nåt vis är

så långt borta eller ialf att det går att ta sig igenom allt.

Att det liksom finns en orsak att fortsätta orka för.

Jag kan inte beskriva känslan i ord ens!

Meen just nu mår jag bättre än vad jag har gjort på väääldigt länge kan jag säga och det är helt och hållet hans förtjänst!

puss o kram*

Man får så knäppa tankar ibland..

Jag har tänkt oerhört mycket på Charlie idag av en massa olika anledningar.

Och när jag satt och inte kunde hålla tårarna inne längre tänkte jag

för mig själv: -var det här allt?

Jag menar vad kommer sen? Vad händer med en människa när han dör?

Vart hamnar han? Eller försvinner man bara och blir jord?

Det kan väl inte finnas någon mening med människan om  man föds för att sen bara bli jord?

Eller finns det nån mening med det?

Jag vet inte, men önskar att jag visste.

För det känns så sjukt jobbigt och tänka att detta var allt liksom,

nu finns han inte mer, nu får han inte uppleva allt det som han precis var påväg in i, han var precis påväg in i vuxenvärlden, varför ville han inte

uppleva den..

Kanske var det så att vuxenvärlden skrämde honom?

Han har ju sett så många "vuxna" människor, hur dom beter sig, hur dom är, hur dom blir.. Kanske var det bara så att han inte ville bli som dom,

han ville kanske inte bli vuxen?

Jag menar det är ju ändå lite press när man går från tonårslivet och in i det vuxna livet, ingen dans på rosor precis..

Ja, jag vet inte vad det var med livet han inte tyckte om eller vad det var med livet som skrämde honom så mycket.. men jag önskar verkligen att jag visste.. det känns liksom på nåt sätt att det kanske hade kunnat vara lite lättare om man visste Varför han inte ville leva mer..

Man kanske hade kunnat acceptera det mer då..

Eller om han hade haft problem eller nåt, då hade man nog kunnat

förstå det och se det på ett annat sätt.

Men med Charlie kan man inte förstå, det finns liksom inga orsaker man kan ta på, ingen anledning man kan tänka eller tycka att Därför tog han sitt liv.

Han hade ju nästintill livet framför framdukat på silverfat.

Han hade pappa, som gjorde allt för honom, la nästintill all sin lediga tid på Charlie, dom hade en nära relation, så där är det ju inget som brustit.

Han hade mamma, som han kanske inte träffade dagligen, men han visste alltid var hon fanns om han behövde henne och han visste att hon gjorde allt hon kunde för honom.

Han hade Lillan, dom hade också en nära kontakt, Charlie visste att han kunde vända sig dit om det var nåt han inte ville vända sig till mamma eller pappa med.

Han hade mej, vi berättade ju allt för varandra, han visste att han kunde komma till mej med allt och att vi alltid löste det ihop osv..

Han hade Fredrik som alltid ställde upp för honom och som han hade jätte roligt ihop med.

Han hade Frida, som han älskade mer än jag någonsin sett honom älska en tjej, det var en kärlek som verkligen såg med själen..

Hans första och sista stora kärlek!

Han hade sina andra småsyskon även om dom kanske var för små för att anförtro sig åt, så hade han väldigt kul ihop med dom och han avgudade dom! Speciellt Matilda, hans lilla prinsessa, som han brukade säga.

Ja sen hade han alla sina vänner, sina arbetskamrater, sina jaktkompisar, fiskekompisar osv..

Han hade ett stort nätvärk runtomkring sig, därför är det så ofattbart att INGEN har märkt hur han mådde, att ingen sett att han mådde dåligt, att ingen märkt om han betet sig annorlunda.

Nej nu känns det som jag blottar mitt inre för mycket..

Skriver mer imorron!

puss o kram*

Ibland är det svårt att förstå att man måste släppa taget och låta gå.
Kanske är det så att jag aldrig kommer vilja förstå,
men jag vet att jag måste acceptera och ge din själ sin frihet.
Du vet väl att jag älskar dig?
Att jag alltid gjort o alltid kommer göra!
Tror inte du förstod hur värdefull du var.
Att du var visaren i min klocka, han som fick tiden att gå.
Känner mig ganska förvirrad utan dig
och dagarna flyter samman till ett stort trassel,
det trasslet är mitt liv.
Men Älskade Charlie jag lovar dig, på något sätt ska det funka.
Här och nu har jag bestämt mig att jag måste acceptera,
för detta var ditt val, jag kan inte ändra på det hur mycket jag än önskar jag kunde.
Men du kan inte klandra mig för att jag ibland gråter lite grann,
för att jag tänker på dig, saknar dig och aldrig kommer förstå!
Och jag vet att du nånstans skrattar just nu,
skrattar för att jag gråter, för du vet ju att vi ses igen.
Men då får du skratta, hade det varit jag så hade det varit du som satt o grät!

----------------------------------------------------------------------

Var hos psykologen idag..

Satt nyss o tänkte tillbaka på vårt samtal, ja ni som känner mig vet ju att jag ofta analyserar saker efteråt.

Vi satt och pratade lite om varför Charlie tog sitt liv, vi försökte komma på orsaker liksom. Jag tänker inte ta upp här exakt vilka orsaker och grejer vi pratade om, för jag vill inte såra någon för att jag kanske tänker vissa saker,

men ialf..när jag berättat allt och så, då säger hon till mej; -men är inte det lite långsökt? tror du inte det var en inpuls grej bara? att han hade druckit och bara fick en dum  idee.

EHM! Ärligt talat, är psykologer till för och sitta o säga så?

Isf kan jag ju lika gärna sitta och prata med mig själv dom 45minuterna, för jag kommer fram till fan så mkt mer på 45minuter än vad jag gör av att sitta hos henne och snacka! Först tänkte jag liksom inte på vad hon hade sagt för ja visste liksom inte riktigt hur jag skulle svara på de..!?

Men nu när jag haft tid och tänka efter så känns det bara så fel att hon sa så! Vad har HON för rätt att säga så, fattar inte hon som är psykolog att jag hellre önskar att detta var något genomtänkt än en inpuls grej??

äh palla skriva om henne mer nu, blir bara irriterad på henne.

------------------------

Det var nåt mer ja tänkte ta upp i bloggen idag, men har alldeles glömt bort det :S

ajja, skriver senare om ja kommer på det igen!

puss o kram*

Har nu gjort en ny hemsida för Charlie:

http://www.infoom.se/mysite/index.php?user=4283

Där kan även ni som förlorat ett syskon gå in och skriva för att komma i kontakt med andra syskon!

puss o kram*

Jag orkar inte finnas där för alla längre.

Jag klarar inte av att trösta er när jag själv är otröstbar.

Nu får ni inte tro att jag älskar er mindre för det,

jag orkar bara inte med att ta hand om era problem när mina egna

tynger sönder mig.

Ni får inte heller tro att jag inte VILL finnas där för er, för tro mej jag VILL.

Jag orkar bara inte just nu!

Jag måste ta hand om mig själv i första hand nu, måste se till att jag själv mår bra nu, annars vet jag att jag kommer göra nåt dumt.

Och jag vet att jag inte vill det.

Så snälla? Tänk efter innan ni tynger mig med era dagsproblem.

Jag lyssnar gärna det är inte det, men ah ja vet inte hur jag ska förklara.

Jag klarar bara helt enkelt inte av att vara stark mer..

Jag måste få vara svag ett tag också och det har jag inte kunnat vara,

för det känns som alla kräver mer av mig än så.

Så snälla, sluta kräva av mig..låt mig bara få vara mig liksom.

Jag har gett er alla så mkt att jag inte ens funnit styrka åt mig själv dom senaste dagarna.

Jag vet att jag inte är den enda för er, jag vet att ni allihopa har minst en annan person ni kan vända er till..

Så om det inte är absolut viktigt att vända sig till just Mig, snälla gör det inte då.

Jag säger inte allt detta för att vara elak, eller för att skaffa mej ovänner eller nåt sånt.

Jag säger detta för att själv orka, för att själv klara av att leva.

Just nu orkar jag inte för alla, jag orkar bara för mig själv liksom.

Jag kan inte förklara det bara, men jag älskar er, tro aldrig någonsin något annat!

puss o kram

Ibland känns det som om hela jag rasar samman.

Väggarna kring mig kryper tätt inpå, vill inte ge mig rum att andas.

Det finns ingen här när jag vaknar ur  mardrömmarna på nätterna,

kallsvettig, skrikandes och ångestfylld.

Det finns ingen här som tröstar och lugnar då.

Det finns ingen här som säger att det blir bättre.

Var finns du när jag natten igenom kämpar för att inte sova, rädd för att drömma?

Ingen ser, ingen hör..

Smärtan inom mig går inte beskriva, min längtan till dig förgör mig.

Det kan inte vara tillåtet att ha så här ont, det är inte mänskligt.