Jahapp.. idag har ja träffat min psykolog för första gången.

Hon verkar jätte bra.

En rar gammal tant som lyssnar när jag börjar prata och ställer frågor när hon märker att jag har svårt för att prata.

Jag kan prata om precis vad som.

Om Charlie om jag känner för det,

eller bara om vad som hänt under dagen om jag känner för det.

Och om jag inte vill så behöver jag inte prata alls,

kan bara sitta där.

Hon är verkligen jätte bra.

Jag har alltid haft en positiv inställning till psykologer för jag vet om att i

början hjälper det oftast inte alls, men efter ett par gånger så börjar det kännas rätt bra att gå och prata med någon.

Antar att det är tills man hunnit känna efter och bedömma om man tycker om människan eller inte.

Men denna tanten tyckte jag om direkt så det var inget svårt alls att prata med henne, min timme gick ovanligt fort måste ja säga.

Kändes som jag bara hade varit där i kanske en kvart när hon frågade om vi skulle börja runda av.

Shit orden bara flöt ur mig liksom.

Kan vara för att jag kände ett stort förtroende till henne direkt och för att jag hade så mycket som jag behövde få ur mig.

Tankar om Charlie, om hur och när jag fick reda på att han var död.

Usch jag ryser av att skriva det ordet i samma mening som Charlie.

Det blir liksom mer verkligt när man använder ordet död.

Jag tycker inte om det ordet längre.

Sen pratade vi om vad som hände då när jag svallde alla tabletterna, vi försöker hitta den känslan igen för att jag ifall den känslan skulle dyka upp igen skulle kunna tränga tillbaka den.

Hon tyckte det var rätt så otroligt att jag fortfarande satt här efter att ha svallt alla dom tabletterna.

Jag svarade; jag antar att jag hade tur, änlga vakt helt enkelt.

Det har jag ju haft förr, som t.ex när jag krokade när jag va 17, fast den gången var det ju inte Charlie.

Men denna gången hade ja dubbelvakt.

Jag försöker tänka så det känns alltid lite bättre då liksom.

Hon tyckte det var en fin tanke.

Sen pratade vi om han som jag har ganska varmt om hjärtat men som jag inte vågar släppa in, utan istället stänger ute hela tiden.

Hon säger att det är ett ganska vanligt sätt att göra så när man är deprimerad, dels för att skydda sig själv för man blir rädd att själv bli sårad vilket man inte skulle stå ut med när man redan mår så dåligt.

Och dels för att man inte vill att den personen man tycker så mycket om ska se hur man mår och sen själv må dåligt pga en.

Man vill liksom skydda den personen på något sätt.

har egentligen massor att skriva i denna bloggen nu men jag orkar inte.haha

ha de fint

kramar*

skriv säger dom, skriv om allt det du känner o tänker.

det är bra om du kan försöka sätta ord på dina känslor.

men det kan jag ju inte, då är de nån som tror att jag ska försöka ta mitt liv igen.

Jag kan skriva att jag hatar mitt liv, med det menar jag inte att jag inte vill leva, även om de kanske låter så.

ni förstår inte dt jag skriver ju, ni tolkar allt på ett helt annat vis än det som det var menat på när jag skrev det..

men jaja jag får väl försöka då.

men jag vill inte ha fler kommentarer om min blogg nu, tro inte ordagrant det jag skriver, använd era huvuden o tänk efter innan ni drar en förhastad slutsats av det jag skriver.

Dom flesta verkar redan veta vad som har hänt dom senaste dagarna så jag kan lika gärna berätta sanningen innan rykten börjar gå som vanligt!

Jo det är sant, jag försökte ta mitt liv.

Jag fick nån slags panik/ångest, kändes som att mina andetag bara var förgäves för det kändes som att det aldrig skulle bli bättre igen.

kändes som att jag alltid skulle få leva där på kanten till mörkret o så ville jag inte leva.

Jag saknar Charlie nåt så fruktansvärt, jag kan inte beskriva smärtan som saknaden skapar.

Han var den enda som förstod mig, som verkligen förstod mig.

Den enda jag kunde vända mig till om precis allt.

Vi kunde prata om allt mellan himmel o jord.

Det var han jag gick till den där gången när jag blev gravid, det var han som stöttade mig o lovade att det skulle bli bra, det var han som sa till mig när jag var rädd för vad mamma skulle säga att; hon blir inte arg, men du måste berätta för du klarar inte det själv.

Det var mig han kom till o stolt berättade att han förlorat oskulden.

Det var mig han kom till när han hade haft sönder pappas pickup första gången.

Det var jag som sa till han att; han blir inte arg, men du måste ju ringa han o berätta var du är o vad som hänt.

Charlie var helt hysterisk den kvällen, det gick knappt att lugna han, men till slut kunde jag ringa pappa o berätta vad som hänt o förklara att Charlie skulle sova hos mig o att vi körde hem han dagen därpå.

Vi har alltid funnits där för varandra, alltid hjälpt varandra i alla lägen.

Hur hade du själv känt om du förlorade din enda trygga punkt här i livet?

Hade du mått bra?

hade du känt glädje över att leva då?

Nej det tror jag inte.

Jag känner just nu ingen glädje över att leva, jag känner mer skuld,

för jag tänker hela tiden att det borde vara jag och inte Charlie.

Det var jag som hade en massa problem inte min underbara Charlie!

Charlie hade nästan aldrig problem, därför är det också för mig helt ofattbart att han inte ville leva mer.

Att jag själv försökte försvinna beror på att jag saknar han, jag saknar han så otroligt mycket o den där natten innan jag svallde alla tabletterna tänkte jag bara; det här kommer inte göra ont, jag somnar o vaknar på en ljusare plats, jag vaknar där Charlie är så får jag äntligen vara tillsammans med han igen.

Då kan vi äntligen få tillbaka allt det vi hade när han var här och vi kan finnas där för varandra och ta hand om varandra, samtidigt som vi kan vaka över våra kära som blir kvar.

Så tänkte jag!

Var jag ledsen?

Nej inte ett dugg, grät inte en enda gång den natten, jag var på nåt sätt glad, lugn..

När jag väl hade bestämt mig o när jag väl svallde tabletterna då var jag glad, inte ett dugg ledsen eller orolig.

Det enda jag oroade mig för var att jag skulle vakna igen o vara kvar på samma plats, dvs mitt rum.

Så kände jag då.

Nu känner jag att jag är glad att jag vaknade, för hur skulle jag kunna lämna mamma o pappa o mina andra syskon o alla andra runt omkring mig?

Dom ska inte straffas för att jag inte orkade mer.

Jag vet att dom hade mått ännu sämre än vad dom redan gör om jag hade lyckats.

Därför är jag glad att jag inte lyckades.

Jag får nu iallafall all den hjälp jag behöver.

Mediciner, kuratorer, ja stöd från familj o vänner.

Jag klarar detta, det vet jag, det tar bara tid.

Och nu kanske folk inser att dom inte kan stressa mig till att må bra.

Den dagen kommer, men det måste få ta sin tid, min egna tid liksom.

Bara för att ni mår bra en dag, behöver inte jag göra det.

Man måste ibland försöka läsa folks känslor, ta en extra titt i ögonen, ögon säger allt, där kan man ofta läsa både glädje o smärta.

Det gäller bara att veta hur!

Detta är ingen depp blogg så tro nu inte att jag mår jätte dåligt just nu eller så, jag ville bara berätta så jag slipper höra en massa rykten om det som hänt.

ha de bra!

kram på er*

fan fattar inte vad det är med mig alltså?

Varför sårar ja alla människor? =(

jag borde ju ha fattat bättre o insett att du skulle ta illa upp..

men nej, mitt lilla huvud funkar bara när det själv vill verkar det som.

det sjuka är att jag tror inte jag har insett förän idag att du egentligen betyder väldigt mycket.

alltså ja har ju vetat hela tiden att du betytt för mig,

men det är nog först idag jag insett hur mycket.

det känns kasst att du är sur på mig =(

vill ju inte att det ska va så liksom..

men jaja, jag får skylla mig själv, jag vet att det är helt och hållet mitt eget fel.

Men det var inte meningen, det var det faktiskt inte.

jag vet att jag borde ha hört av mig men ja, jag vet faktiskt inte varför jag inte gjorde det, jag tänkte helt enkelt inte på det bara.

blääh.. ska sova nu.. puss hej*

ja börjar undra vart veckodagarna tar vägen? känns som att det är helg hela tiden, fast de är väl iofs kanske för att jag inte går så mycket i skolan just nu :P går ju bara onsdagar o fredagar så de blir ju rätt lång helg för mig ;D

jag har kommit in i en sån period igen där jag inte orkar speciellt mycket, men men det går väl över som vanligt.

har ju inte så mycket annat att välja på än att stå ut med livet som det är.

vissa dagar har börjat bli sjukt jobbiga nu, kan inte beskriva ångesten och paniken jag får emellanåt alltså.

känns som den ska kväva mig ibland.

jag har fått sjukt svårt för att titta på foton av Charlie nu, börjar lipa direkt.

saknar han så sjukt mycket nu, fan alltså.

Jag fattar verkligen inte hur det kunde bli såhär.

det är inte rättvist alltså det finns syskon där ute som inte pratar med varandra, som inte vill ha med varandra att göra.

och ändå är det jag som förlorar min bror, fan asså, vi hade hur fin kontakt som helst, pratade om allt mellan himmel o jord ju, varför kunde han inte bara berätta för mig att han mådde dåligt?

Han vet om att jag hade gjort precis allt för honom, men antar att

det är just därför som han inte sa något till mej.

Han hade redan bestämt sig för att han inte ville mer och han visste ju om att jag hade hindrat honom om jag bara hade vetat.

En del säger till mej att det är ödet, att det var hans tid att gå.

Men jag har väldigt svårt att tro det.

För varför väljer ödet att han ska gå när hans liv ser ut att vara som bäst,

när han liksom verkligen är på topp?

Nej det där med ödet tror jag inte på.

Hade ödet funnits hade Charlie funnits kvar hos mig.

Alla säger också att han var för fin för denna jorden.

Men hur kan man vara för fin för livet?

Visst han är verkligen den finaste människan jag vet eller visste eller vad man ska säga.

Men ingen kan väl vara för fin för livet? eller?

shit, jag har så mycket tankar o frågor som snurrar i huvudet på mig just nu.

Har blivit inbjuden till ett spes möte i sthlms skärgård nu i oktober,

funderar faktiskt på att åka dit, se om det ger än något.

För som det är just nu vill jag iaf inte ha det, jag vill försöka hitta ett sätt att leva på fast att Charlie inte längre finns hos mig.

Han var den starka personen av oss två,

det var alltid han som tog min hand och sa; Detta klarar vi tillsammans, det kommer bli bra.

Vem ska nu ta min hand o säga att allt blir bra?

Fan det spelar egentligen ingen roll ändå för denna gången blir det ta mej fan inte bra.

Jag har tappat lyckan o jag orkar verkligen inte kämpa för att hitta den  igen.

Jag kan helt enkelt inte hitta den när det var Charlie som var min lycka.

puss hej*

fuck heller att jag ska gå den där jävla "restaurang" utbildningen!!!!

va på "intervju" med min nya mentor idag, den utbildningen är ju stjärnmil ifrån vad min syo talade om för mig att den var.

Syons beskrivning av kursen; en restaurang utbildning där du har praktik på en restaurang.

Min mentors beskrivning av kursen; du jobbar 7-8 timmar med att laga mat i ett storkök!

hahahahaha..never in my life säger jag bara! T.o.m mentorn blev chockad över den beskrivningen jag fått av syon! haha

men men, ska in till My imorron (kusinen) de blir en hel dag typ..

först ska vi o träffa frivården, sen ska vi till skolan o kolla upp andra utbildningar, sen blir de gymmet o sen ska vi till maxi en sväng o handla till dom!

ska bli kuligt hjuligt att umgås med henne en heldag, det har vi inte gjort på huuur länge som helst! :) jaja, ha de bra puss hej**

woopa nu e de lördag igen :) me like <3

yaa men nu är ja lite förvirrad, haha.

farbror martin o emil kommer hit sen..

och efter de är ja helt oense med mig själv om va ja ska göra :S

föör antingen sticker ja till eemil :) <3

eller så sticker ja till ängelholm på fest med Erika :)

eller så sticker ja till halmstad o festar med festfolket :)

ehm.. ja vet verkligen inte vad ja vill göra idag :S

chocka mig mer liksom, lördag brukar vara självklara.

men aah, har inte träffat Emil på länge känns de som så saknar ju han,

sen erika är grymt kul och halmstad är också grymt kul.

ajja, får se hur ja gör :)

blir säkert skit bra när ja väl bestämt mig, lördagar är ju liksom miiina dagar :D haha!

igår gjorde ja inte så mkt, va iväg o flumma en runda ;D sen vart hem ljuva hem typ o bara sooova :)

fan va ja behövde sova ut kändes de som, gick ändå o la mig hyfsat tidigt igår jämfört med vanliga fall, men kan bero på att ja bara hade sovit 1 timme på 48 timmar xD trött som ett jävla as va ja..

vaknade imorse av att farbror martin kom in på mitt rum, shiet va rädd ja blev innan ja såg att de va han..haha...

jao, satt o drack kaffe o snackade lite skit med han, medans casper, emil och matilda härjade hej vilt :P näe dom va rätt lugna, sprang o jaga varandra en runda, annars satt dom bara vid ps:et...

yeaa, näe nu ska ja hoppa in i das dusch o snygga till mej inför kvällens ja vad de nu blir :D

puss o kram* kärlek till den bästa :) <3

wawiiwa typ :S

ajja.. fan min syster va så söt idag haha

i bilen så åkte vi förbi där dom odlade solrosor elr nåt sånt, aah där vart iallafalafel grymt mkt solrosor.

hon bah; titta en del är långa och en del är korta. precis som vi människor en del är långa en del är korta och sen är en del bruna o en del gula..hahaha..fråga mig inte om hon fortfarande snackade om människor där elr om hon hade bytat tillbaka till solrosorna..

men med min sjuka humor så lät dej jävligt kul iallafalafel xD

aah o sen satt vi o käkade middag, så spillde mamma ut en massa sås,

då säger matilda; Men mamma, jag visste inte att vuxna mammor kunde kladda så mycket! hahahahahahha.. 1-0 till matilda där..

asså ja vet ingen unge som kläcker ur sig så goa grejer som hon, fan va ja älskar henne!

nää nu pallar ja inte skriva mer idag :P får bli mer imorn när ja kommer hem från skolan, hoppas nu bara att får lektion inte är flyttade igen..hahaha..

puss hej*

fan, ja hatar denna dagen..hatar,hatar,hatar..

jag orkar verkligen inte med det.

orkar verkligen inte lyssna, bara låt mig va, sluta prata med mig,

sluta bry er om mig så jävla mycket!

usch, jaja, ska väl berätta var all min ilska kommer ifrån kanske.

Jo...jag, mamma o mormor skulle åka till graven som vanligt och göra fint och så, vilket jag mer än gärna gör, jag älskar att vara där..men ensam!!!!

Då säger mormor först; usch det är så hemskt att tänka på att han ligger där under. faan, sluta ja orkar inte höra det.

tror du inte redan att ja tänker på det varenda gång jag är där?

att min bror ligger där under, att han är så jävla nära men att jag ändå inte kan krama han, ta på han, prata med han????!!!

och sen när hon märker att jag blev ledsen över vad hon sa ska hon försöka rätta till det och säger, du ska iallafall va glad för tiden du fick med honom,

och du har iallafall en bror att vara stolt över, han gjorde aldrig några fel.

han var inte som pierre eller eddie.

faan, jämför inte min bror med dom!!!!

och de gjorde bara ännu ondare att höra, för på nåt sätt förstår jag varför pierre tog sitt liv.

och ja jag vet ju varför eddie sitter där han sitter och det rör mig inte i ryggen för han förtjänar det verkligen.

Men Charlie, han var för fin, han borde inte vara död.

Han va för fin för att ge upp och inte finnas mer!

Sen måste ja låtsas att allt är okej, att allt känns bra.

för jag vet att ja inte kan skrika på dig när ja blir arg, för du säger det inte för att vara elak, du tänker bara inte efter innan du pratar.

Ja och sen kom vi hem, då visar mamma minnesboken jag gjort om Charlie..

Då säger mormor en lika dum grej igen;

Emelie du måste gå vidare och sluta vara ledsen, Charlie hade inte velat att du skulle hänga upp dig på det här och vara ledsen.

Jag fattar inte hur du bara kan säga en sån sak till mej???

det låter precis som om du vill att ja ska glömma honom?!

Jag önskar bara att denna dagen inte fanns, att ingenting fanns.

att allting sluta existera!

För jag är så trött på att ha det så här, jag är så trött på att lyssna på alla hela tiden, jag är så trött på att folk försöker trösta mej och sånt för det hjälper inte, det blir bara värre! fattar ni inte det?

jag orkar inte mer, bara låt mig vara ifred, låt mig må dåligt för fan!

min smärta är det ända jag har kvar, låt mig ha den!

låt mig ha den ifred! försök inte skynda på min sorg, låt mig sörja i min egen takt.

låt mig må dåligt, låt mig va ledsen, låt mig skita i allt, låt mig!!!!!

aargh, ja vill bara skrika, slå, slippa!!

alla känslor e som ett krig eller nåt inom mig.

allting bara rör ihop sig och ja väntar bara på en explosion, för ja orkar inte mer. ja orkar verkligen inte ha det så här.

jag vill bara komma bort, bort från alltihopa.

få va nånstans alldeles ensam, där ja kan ägna min tid åt att bara tänka och låta alla känslor rinna av mig och ageras ut.

känner mig helt instängd och fångad.

frihet, jag vill bara känna frihet.

är det såhär det ska se ut framöver? är det dessa känslorna ja ska leva med nu? ska ja för resten av mitt liv känna mig så här instängd?

sluta ställa krav på mig hela tiden!

Ni kräver mer än vad jag klarar av just nu.

ni fattar inte, att bara att gå upp ur sängen på morgnarna kräver så mycket energi o stryka från mig att jag aldrig känner mig riktigt utvilad hur många timmar jag än sovit.

ja hatar att må såhär, ja hatar det, jag hatar det, jag hatar det!!!!!!

ja är så fucking vilse så det finns inte!

hela min själ, hela mitt hjärta, ja allt som är jag vet precis vart jag vill vara

men det går inte, jag kan inte gå dit, steget är för stort och jag kan inte ta det. hjälp mig!