jag trodde att allt äntligen hade vänt, att mitt liv äntligen hade börjat gå bra.
jag hade tagit mig ur min depression, hade hittat någon jag tyckte om o trivdes med, hade börjat få rätt på allt.
börjat sköta skolan o jobba upp en god ekonomi, allt hade löst sej kändes det som.
jag hade börjat träffa mina vänner igen, börjat röra mej ute bland folk igen, min folkskygghet hade försvunnit, jag hade fått tillbaka min självsäkerhet och funnit mig själv..
Men, så hände detta..
Jag förlorade min älskade Charlie..
Då rasade allt som jag hade byggt upp.
På några få sekunder rasade mitt liv o allt som betydde nåt försvann, du var allt Charlie.
Nu får ja börja om på noll igen, vet bara inte riktigt hur jag ska orka och jag har en känsla av att denna gången behövs dt mer ork o styrka än någonsin, denna gången kommer det ta längre tid att bygga upp allt igen och ändå kommer det aldrig någonsin bli helt.. för ettt liv utan dig kan bara inte bli helt.. saknaden av dig är så grym, ja kan inte förklara den.. att det kan göra så här ont, jag fattar det inte..
tror fortfarande inte att jag insett att jag aldrig mer får se dig, aldrig mer får krama dig.
tror att jag på nåt sätt förtränger det för att skydda mej själv..
men ibland då kommer den där panik känslan, den där ångsten, att det verkligen är sant, då kan jag inte vara ensam, då blir jag en fara för mig själv..
vill inte ha det såhär! allt suger typ!