följande dikter har inte jag skrivit utan dom kommer ur en bok jag håller på att läsa just nu "14år till salu"

jag vill inte se det mer

jag vill inte minnas

men även om jag blundar

så finns det alltid där

 

jag försöker skrika 

men det kommer inga ord

det är bara rösterna i mitt huvud

som aldrig tystnar

 

och jag knyter mina händer

kniper ihop ögonen

höjer volymen på radion

 

men det försvinner aldrig

aldrig försvinner det

------------------

 

En del faller vackert

En del faller hårt

En del faller alltid

alltid ner i hål

 

En del hittar inget

en del hittar allt

En del hittar bara

sådant som inte räknas alls

 

Jag vet att du lever mitt ibland

fast mitt i ingenstans

mitt i allt det där

du försöker ge ett namn

 

Jag vet att du odlar vingar

för din hud har blitt för trång

Jag vet du försöker

flyga bort någonstans med dom.

 -------------

Krossar tårar

och dricker skållhett

 te för att smälta

ångestklumpen i halsen

 

men det fungerar inte och jag

skriker med huvudet i kudden och

duschar alldeles för varmt

för att spola bort smutsen som alltid

 suttit fast innanför huden

 

river ut blad

ur den svarta boken

som jag fick för att kunna

dela mina minnen

men som bara påminner om

hon som försvann

 

bilder som spelas

upp om och om igen

en svartvit film som

går på repeat i mitt inre

 ---------------------------------

jag kan inte sätta ord

på det som inte går att förklara

jag har betong i min hals

för jag lärde mig för länge sen

att man kan inte säga allt

 

jag fick inte gråta, skrika eller viska

men nu när hemligheten inte längre är vår

slåss jag med mig själv för att våga

avslöja det som aldrig fick bli sagt

 

men kanske slåss jag för något 

som aldrig går att reparera

det kanske är för sent

trasade alla nätter sönder så mycket

att det aldrig kan bli helt?

 

men jag orkar inte fly

från något som alltid följer efter

som alltid hinner ikapp

--------------------

 

Det är någonstans 

mellan somna och vakna

som det förflutna slår sina klor

runt mitt hjärta och medvetande

 

tränger sig in, gnager, lemlästar

förstör allt som blivit helt

 

jag har slutat att skrika

vrider mig bara i kallsvettiga

sängkläder som snor sig 

runt min kropp

 

försöker tänka förnuftigt

ångest kan inte döda

det förflutna har inte återvänt

 

men

hur säger man det till sig själv

när det enda man ser

är det som aldrig går att sudda ut

------------------------------------------------

frågar mig själv 

om det aldrig kommer ta slut

önskar jag kunde läsa sista sidan

slå ihop pärmen och ställa tillbaka

historien om mitt liv i bokhyllan

och bara ta fram och kunna se tillbaka

när det passar mig

 

men jag lever med det förflutna 

närvarande i varje steg

varje andetag andas

kvarglömd ångest

som borde ha hämtats 

för länge sen

Dagen har vart goddie! Eller ja hittintills ialf :P

har jobbat, slutade nyss, det går helt okej förutom att ja stör mig som fan på vissa där..och som ja sa till mamma haha om den personen inte slutar va så jävla korkad snart så kommer jag inte kunna hålla tyst,

såå korkade människor är det värsta jag vet...

Okej med människor som är lite blonda eller tröga, men den personen är ju fan extrem, ibland undrar jag om hon inte är född lite hjärnskadad eller nåt sånt ;P haha!

Men annars är de rätt okej folk som jobbar där faktiskt :)

Hum, sitter o funderar på vad jag ska göra idag?! :S

kanske sola lite eller nåt? är ju rätt fint väder och inte de minsta kallt :)

ajja, skriver säkerligen mer senare idag!

puss o kraam*