kärlek <3

mina råd till er föräldrar som förlorat ett barn som inte vet hur ni ska göra med dom efterlevande syskonen:

jag som syskon kan nog bara säga att det bästa ni kan göra är att prata mycket med era barn! var öppna med allt som händer och låt dom ta del i det hela, även om ni kanske känner att det blir för tungt för dom, tro mig dom säger ifrån och det ordentligt om det blir för jobbigt.
När ni frågar hur era barn mår och dom svarar "bra", tro då inte alltid på dom, observera och kolla, men var samtidigt inte för på, ni måste ge "space", luftrum så att dom inte känner sig instängda i det som hänt.
Vi är precis som ni vissa dagar är bra, vissa sämre!

Men ja det bästa ni kan göra är att låta dom ta del i vad som händer, lyssna på dom, se dom..För även om ni är i er sorg och vi syskon i vår sorg så är det samma person vi saknar, samma längtan vi känner och samma misslyckande.
Ni kanske känner er misslyckade som föräldrar då ert ena barn tagit sitt liv, men vi känner oss också misslyckade som syskon när ett av våra syskon tar sitt liv.
Vi undrar precis som ni varför vi inte räckte till? vad vi hade kunnat göra annorlunda? varför vi inte sa o gjorde vissa grejer?
Många av våra tankar är lika bara det att vi som barn kanske inte kan göra oss hörda på samma sätt.
Nu är jag ett äldre syskon, äldst utav oss 4a, men när jag var 13 tog min kusin också livet av sig på samma sätt som Charlie (min bror) gjorde och där kände jag mig ganska utanför, och jag förstod mer än vad folk ville berätta.
Barn ser, hör o känner mycket mer än ni som föräldrar tror.

Observera, lyssna, se! de är mitt råd!

sommaren är på g nu gött satan :) hihooo :p

är på braigt humör idag, först så ska ja jobba nu hela veckan, eller ja fram till fredag då såklart, inte helgen :O :)

Och sen har ja antagligen fått ett jobb till nu :)

fick precis mejl från hotellet o ska ringa dit nuuuu :) iiie!

goddie, för pengarna behövs verkligen nu alltså!

skönt o ha nåt o göra i sommar också liksom,

och jag kommer garanterat ha mer jobb efter sommaren också skulle ja tro.

så blir de nu på hotellet också så kommer ja ju jobba på dagiset på förmiddagen o sen ner till hotellet! yaao, men näe nu har ja inte tid o sitta här ska ringa dom nu på direkten :)

skriver sen o berättar hur det gick :)

puss o kram*

Hur märkligt är det inte att man mitt i sorgen måste försöka inse att livet går vidare? För hur gör man egentligen för att gå vidare?

Kan man nånsin gå vidare?

Jag menar denna förlusten kommer ju finnas med mig hela livet,

att jag förlorat Charlie är ju något jag kommer bära med mig resten av mitt liv,

det är ju inget jag nånsin kommer kunna glömma.

Jag har ju levt med honom vid min sida i 19år,

vi har bråkat o slagits, dragit hårtussar från varandra o jävlats,

men vi har ju alltid funnits där för varandra i vått o torrt,

alltid älskat varandra och ställt upp för varandra så som bara syskon kan göra.

Det är inget litet tomrum han lämnat efter sig precis,

de är det största tomrummet ja någonsin haft..

Det är liksom en pusselbit som saknas och ett slags hål i livet.

För jag vet att den dagen hans vänner börjar skaffa barn t.ex kommer ja att tänka: detta fick aldrig Charlie uppleva.

Eller vid andra stora händelser som han borde vara med vid, som han borde uppleva.. Ja det finns massor med såna konstiga tankar i ens huvud, dagligen.

Som flest blir dom när man saknar som mest.. <3