usch, nu är ja inne i min grå period igen..

Jag hatar såna här dagar.

dagar då man undrar varför man ens gick upp ur sängen.

ingen sömn på nätterna, då dom är fyllda av panik o ångest.

sover ett par timmar framåt morgonen,

tills mamma väcker mig o tycker det är dags att gå upp.

då går man som på maskin, ner o dricker kaffet o röker morgon ciggen,

sen in i duschen, sen sitter man bara rakt upp o ner o gör absolut ingenting.

Blir irriterad för minsta lilla o gråter direkt när nån visar omtanke eller frågar hur man mår.

jag kan inte förklara hur jag mår.

allt e så himla mörkt, så tomt, så ingenting alls.

saknar bara Charlie mer o mer för var dag som går och min högsta önskan är verkligen att få bli ett med honom igen.

han var mitt ljus i mörkret, han var hela min värld, mitt liv, mitt allt.

jag fattar inte hur ja ska orka existera utan honom.

mår bara så jävla kasst nu.

ska förmodligen börja med den antidepressiva medicinen imorron, mamma tycker det iaf.

hon kom in till mig idag o pratade lite, vilket hon inte har gjort på en evighet nu, så bara det blev en chock.

och sen föreslog hon att ja skulle börja med medicinen nu för den skulle ju iaf hjälpa mot depressionen jag är i.

också sa hon att hon var riktigt jätte orolig för mig nu, för hon ser på mig hur jag mår.

Hon frågade om hon kunde göra något för mig, om jag ville ha ngn att prata med, hon tycker inte om att ja stänger in mig i mig själv som jag gör.

men sån har jag ju alltid varit när jag mått dåligt.

men det är klart, det har aldrig varit så som det är nu förut.

förstår inte riktigt på mig själv ens nu.

känner bara en sån enorm tomhet.

som om ingenting existerar längre, allt är borta.

finns inget att le åt längre liksom.

äsch ja vet inte..

ajja..

ha de goddie alla som läser! puss o kram